Micke Spreitz – Sveriges Hårdaste Man

Inledning

 

 

 

 

Mikael Spreitz föddes 5:e juli, 1964 i Kungariket Sverige. Han har en gedigen bakgrund inom kampsporten och är flerfaldig mästare i karate. Efter stor framgång i Sverige flyttade han till Kalifornien för att börja kickboxa med legendariske Benny ”The Jet” Urquidez på The Jetcenter.

 

Han har jobbat som bodyguard åt artister och celebriteter som regissören Oliver Stone, Prince, Grace Jones, Tommy Lee, Backstreet Boys, Westlife, Taylor Lautner, Vladimir Klitschko och George Foreman (WC i tungviktsboxning), Prince Leopold of Bavaria och många fler.

 

2009 spelade Mikael med i filmatiseringen av Stieg Larsson’s Millennium trilogi. Micke spelade rollen som Ronald Niederman. Det var här Micke´s skådespelarkarriär tog fart på allvar.

 

 

 

 

 

Första gången jag själv träffade på denne gigant var när jag precis börjat jobba på nattklubben Daily News Café i Stockholm i mitten på 80 – talet. Daily´s var beläget i Kungsträdgården och det var stället alla hängde på just då. Det var vid den tiden Paolo Roberto fortfarande var Kungen av Kungsan. Allt var inte bättre förr, det var oroliga tider.

 

 

 

 

Många unga killar sökte sin identitet och samhörighet bland andra sökare på Stockholms kalla gator. Myter om den egna farligheten vävdes in i egenhändigt broderade skrönor tillsammans med faktiska händelser. Micke är delvis sprungen ur den här miljön – som så många andra.

 

 

När han kom till min arbetsplats var det oftast tillsammans med några polare. Han var välkänd redan då – fast av helt andra saker än skådespeleri och Gladiatoreri. Han hade gjort sig en namn som kampsportare, främst karate. Han var helt enkelt en av de bästa och detta faktum tillsammans med hans  enorma kroppshydda gjorde att en del blev rädda bara av att se honom.

 

 

Micke behövde i egentlig mening aldrig göra så mycket för att folk skulle gå undan när han kom till ett ställe. Ni vet hur det är med rykten, dess tillkomst, förökning, spridning och så vidare. Spreitz behövde aldrig ligga sömnlös av utmattning för att putsa på sitt varumärke som Stockholms Troublemaker no:1. Han rykte föregick honom alltid. På gott, men mestadels ont.

 

 

 

 

 

Ni vet hur det är med folk som på ett eller annat sätt är allmänt kända som hårdingar – när de går ut på lokal skall de alltid utmanas på något förment sätt. Främst av fyllskallar som stärkta av Kung Alkohol fått för sig att just de själva är Bredängs svar på Jean Claude Van Damme eller slika problemlösare på film.

 

 

Jag såg själv aldrig Micke puckla på någon men han kunde vara en sur fan ibland. Gissningsvis  hände det någon gång att en sådan här utmanare fick sätta tummarna i stjärten och hoppa ut på armbågarna från stället om man säger så.

 

 

Första gången Micke tilltalade mig måste han haft en dålig dag. Jag stod i baren, putsade glas eller något – sådär som bartenders alltid gör på film. Han kom fram, satte sig sig ner och suckade tungt. Jag tror att han druckit några bira för mycket, han sa;

 

 

– Jag skall knulla din morsa.

 

 

– Det får du gärna göra, svarade jag, jag tror hon har en tid på måndag klockan 10:00

 

 

Jag vet inte om det var detta pacifistiska mothugg som ”förvirrade” Micke men från den stunden förblev han trevligheten personifierad. I vart fall visavi mig de gånger vi råkades.

 

 

Trots sitt rykte såg jag honom aldrig i något direkt fysiskt handgemäng av någon sort. Det enda jag upplevde personligen som skulle kunna stärka mytbildningen kring honom var en händelse som inträffade utanför stället där jag jobbade. Vid den åttakantiga korvkiosken vars berusade korvnasare krängde skräpmat för miljoner till ännu fullare Stockholmare vilka roat sig vid det pärlband av nöje Caféet, Vickan och Dailys var på den tiden.

 

 

 

 

Jag hörde ett fasligt liv därute då jag gick och plockade glas vid borden efter stängning, jag tittade ut. Vid luckan till korvkiosken stod Micke med en tunnbrödrulle i ena handen som han åt av med god och obekymrad aptit. Det udda i inslaget var att han med ett lyft högerben parerade angrepp från hela tre amerikanska marinkårssoldater som innan varit på Daily´s och stärkt självförtroendet.

 

 

Marinkårssoldaterna från amerikanska ambassaden var på den tiden stammisar på Daily´s och jag vet inte inte varför de ville ge sig på den tunnbrödrullekonsumerande giganten. Dessa créme de la créme bland världens professionella våldsutövare var dock ute i ogjort väder. De som ut som tre barn vilka med långa pinnar petade på en uppretad tiger i bur.

 

 

Det hela såg rätt kul ut faktiskt och det som var så märkligt var att Micke åt samtidigt och knappt tittade på angriparna. När det var över lommade jänkarna åt ett håll och Micke styrde stegen mot en sommarljus Hamngata och dess leende svartaxichauffisar vars guldtänder gnistrade i morgonsolen med en hög rap som ekade mot Sverigehusets väggar.

 

 

 

Man kan säga att vid Stureplansmassakern – 94 dog även det ”oskyldiga” – 80 talet. Klimatet på krogarna hade nu blivit så hårt och annorlunda jämfört med när jag själv började jobba på krogen. The thrill was gone – men trots detta hände jag kvar flera år till, jag gjorde mitt sista arbetspass på Daily´s nyårsafton 2000. All krogpersonal har ett bäst före datum – man SKALL gå vidare efter några år och göra något annat. Det bara är så.

 

 

Jag blev kvar så länge att det enda alternativet för mig blev att börja jobba med avlidna. Jag stod inte längre ut med människor som stod upp och lät. Det passade mig bättre att de låg ner och höll tyst om man säger så.

 

 

Min passion för krogyrket dog alltså ungefär samtidigt som Stureplansmassakern inträffade. Jag vet inte om det var likadant för Micke Spreitz, kanske var det så. Kanske har han sin passion kvar. Jag minns dock att i samband med den tragiska händelsen vid Stureplan var Micke med i några debattprogram på tv och kom, med flera andra, till tals och fick utveckla sin syn på den tidens krogklimat.

 

 

 

 

Det var då min bild av Micke Spreitz ändrades, ty han sa så många vettiga saker. Man förstod med ens att han inte bara var en fysisk gigant – där fanns även en andlig storhet. Det var glädjande och det är alltid lika roligt när läxan om man inte skall döma en hund efter håren uppdateras. Det är nyttigt och bra.

 

 

Vi har sedan dess råkats och hörts av från & till. Det är alltid lika kul. Kul är det också när man ser Micke i olika sammanhang som Gladiatorerna, Millennium, ja ni vet – han är ju överallt. Micke är på något sätt en av logotyperna för det ”goda 80-talet” hur motsägelsefullt det än kan låta. Att det sedan gått väldigt bra för honom är bara att gratulera och glädjas åt.

 

 

Man kan mäta sitt eget värde i sitt barns ögon när det kommer till vissa saker. Inte mycket av det jag gör imponerar på min son Harry. Tar jag fram gitarren suckar han, skriver jag vill han ha datorn och så vidare. Papparollens downside om man tolkar det så.

 

 

 

 

Men när jag för ett tag sedan berättade för honom att jag skulle fika med Gladiatorn Tor gjorde han så stora ögon att till och med Marty Feldman låg i lä. Det kändes märkligt men samtidigt måste jag tillstå att även jag på något sätt är imponerad av Tor, ja den resa Micke Spreitz gjort. Det är förstås bara en tidsfråga innan vi ser Micke Spreitz som Bondskurk och kom ihåg var ni läste det först.

 

 

Kanske kan man säga att då knyts säcken ihop och att man därefter kan arkivera bilden av ”The Bad Guy” Det har jag förvisso gjort för länge sedan. Micke Spreitz – Sveriges Hårdaste Man ? Nej, en av Sveriges mjukaste när det gäller det som är viktigt. Det räcker långt i min bok.

 

http://www.spreitz.se/