Mitt allra första blogginlägg

Jag tänkte först att denna blogg bara skulle handla om mina events. Att den skulle inrikta sig på klädval, förberedelser, datum man tänkt ut, lekar man hittat på och liknande. Men sedan kom jag på att den inte alls skulle handla om ”bara det”. Den skulle bli mycket mer personlig än så. Den skulle handla om mig, mitt riktiga jag, och min vardag. Den skulle handla om mina drömmar, mina tankar, mina intressen, mitt liv. Den skulle vara som min känslomässiga kräkpåse. Den skulle vara jag, bara jag.

Och för att en blogg ska kunna handla om mig, så måste jag presentera mig själv och låta er faktiskt få veta lite basic saker om, ja.. om just mig.

Jag heter Eveline, men kallas Stjärna. Jag föddes en måndag i Juli år 1987 med navelsträngen runt halsen. En ganska hård start alltså. Jag växte upp under mina första åtta år på heltid i Birkastan, men kom efter det att bli ett varannan-vecka-barn som åkte med stora kassar fyllda med rena och skitiga kläder längst linje 19 mot Hagsätra – där min pappa valde att bosätta sig i en stor femrummare med silverfiskar och gamla tapeter. Det är jag idag väldigt tacksam över. Det har gett mig ett bra perspektiv på saker och ting.

Hur som helst så växte jag upp, blev en stökig tonåring som tappade självkänslan rakt i golvet och skolkade ifrån skolan. Direkt efter ett par år på gymnasiet, så tog jag lite småjobb hit och dit – fram tills jag precis skulle fylla tjugotvå då jag fick den mest ärofyllda uppgiften i mitt liv; att få ta hand om min storasyster som fått cancer (och också ta hand om hennes lilla son). Det var alltifrån blöjbyten till sprutor i magen. Alltifrån stora gapskratt i sol på balkong till hejdlösa gråt på sjukhusens rökrutor. Alltifrån rädsla för slutet till mod ifrån början. Och en regnig dag i mars gick hon bort med min hand i sin på ett kalt, vitt sjukhem. Och jag trodde aldrig jag skulle bli den som skrek och grät samtidigt sådär dramatiskt som i filmer, men det var exakt det jag gjorde när min pappa gav mig den första stunden med henne ensam. Jag bara skrek och grät. Frågade världen varför, frågade varför man tog det bästa jag hade i mitt liv, tog min storasyster, min bästa vän och idol, mitt allt.

De flesta tror att man går ifrån en sådan upplevelse som en starkare person, men jag blev väldigt svag. Jag tog på mig skulden för hennes död ganska fort och jag isolerade mig ifrån vänner. Jag orkade bara vara social när jag var riktigt full, och jag blev ofta så full att man fick bära hem mig. Jag utvecklade panikångest och drömde mardrömmar nästan varje natt. I flera år.

Men så tog jag tag i mitt liv och började köra en KBT-behandling på mig själv. Jag gjorde allt som jag inte ville göra och satte mig emot min panikångest. Jag började gå ut ensam, handla i affären ensam, gå till skolan ensam.. allt ensam. Jag började lita på min egen förmåga att klara mig ur situationer. Jag började tro på mig själv.

I skolan fick jag högsta betyg i nästan allt. Jag började till och med bli lite kaxig. Jag skrev inlägg på Facebook som många började tycka om och därmed började många att tycka om mig med. Jag skrev om känslor, om olycka och lycka, om ämnen folk sällan tar i. Det uppskattades och en dag hade jag så pass mycket självförtroende att jag vågade göra ett offentligt event och utsätta mig för risken att ingen skulle komma på det. Det hette ”En jävligt porrig kryssning”. Över 200 personer kom och det blev en riktig snackis.

Aftonbladet skrev om det och TV3 filmade oss. Sedan dess arrangerar jag fortfarande kryssningar och fester. Den senaste var en BDSM-inspirerad kryssning som blev en riktig succé. Den uppskattades utav alla deltagare och det kommer göras en liknande nästa år. Nästa kryssning jag arrangerar är Halloweenkryssningen den 30:e oktober.

Förutom arrangerande av kryssningar så jobbar jag i en butik i söderort och studerar kommunikation. Just nu med inriktning på pedagogik/samtal och visuell kommunikation. Märkliga ämnen, men jag tar dem för poängen och för att dra upp min snittpoäng. Och om jag inte drar upp snittbetyg eller blippar varor så gillar jag att gå promenader, umgås med vänner, rota i trädgården på kolonilotten, fantisera och drömma, träffa nya människor, sitta i skogen och lyssna på knorrig musik, spela TP, titta på Vem vet mest, resa till storstäder, vara med min mamma, lira TV-spel.. osv. Jag gillar att göra ganska många saker.

Just nu bor jag hos min mamma, igen, efter en liten tids boende i en lägenhet i Bromma. Det är dock bra att jag gör det för om bara veckor ska man in i mitt öra och operera bort en pärlcysta, vilket kommer göra ont, och då har jag mamma som tar hand om mig.

Och om vi ska tala om kärleksliv och sådant, så är jag singel sedan ett år tillbaka och jag är inte särskilt hysterisk över att finna en kille. Det får bli när det blir och förhoppningsvis är det den bästa killen i hela världen. Det enda man kan göra är att låta hjärtat få berätta sådant och inte gå och låta hjärnan få bestämma för mycket. Det är helt enkelt en känsla som bara händer och när den gör det, så är det bara att spela ut alla kort man har. Stolthet, prestige, ryggrad.. allt spelas och allt kan, i värsta fall, bytas ut till sårad, ledsen och svag. Men det är värt det.. om hjärtat säger det.

Så.. här har ni mig, Eveline Volle eller Stjärna. Här är jag och jag hoppas att ni ska både ogilla och gilla det ni läser. För jag skriver inte för att ni ska tycka om allt jag gör och känner. Jag skriver det här mest för min egen skull och för att få en bättre bild utav vem jag själv är. Jag skriver det för att det är ärligt och på riktigt. Jag skriver för att det här är jag.

Och det här var mitt första blogginlägg.