Ett helt sinnes äventyrlig upplevelse:
I klassrummet tittade jag på personen bredvid mig. Jag gillade han. Han var visserligen både yngre och snyggare än mig. Men vi delade samma passion. Segling. Matti heter han. Vi klarade alla proven båda två strålande och utexaminerades tillsammans som Fartygsbefäl Klass VIII. Men precis då hade jag gjort något galet. Jag hade just köpt en stor fet segelbåt som låg i Danmark för nästan en miljon kronor och behövde hjälp att segla hem den till Stockholm. Jag tittade på honom igen med nyfikenhet och ställde den stora frågan. ”Är du intresserad av ett riskfyllt och stort seglingsäventyr? Jag skulle behöva en bra Navigatör”. ”Lätt jag är på” – svarade han. Det blev början på en lång vänskap och här är storyn:
Mina tre besättningsmatroser möter upp mig i Gilleleje, Danmark. Matti min nyfunna Navigatör och Fartygsbefäl. Matte min föreviga ”lillebror” som med entusiasm klarar av vad som helst om man lär upp han, och min dåvarande seglingserfarna flickvän som seglat från Kanarieöarna hem till Sverige.
Utan dessa tre fantastiska individers hjälp hade detta gått åt helvete för resan blev minst sagt äventyrlig. Att vara ute på riktiga havet är ingen lek. Det är INTE som att ta snurran ut i den lugna sjön när det råder bleke.
Först gick allt riktigt bra. Vi seglade hela vägen från Gilleleje till Falsterbokanalen på en enda bog. Tidigare ägaren var förbluffad och sa att han aldrig varit med om någon som lyckats med det tidigare. Fint. Inte så svårt när vinden enbart blåser från ett håll. Dööh. Men sen när vi närmar oss hamnen är det absolut kolsvart, jag styr och kan nästan inte se någonting så när vi kommer in i den trånga hamnen så kör jag skutan på grund i en vändning. Oops! Sjöräddningen låg dock bara några tiotal meter ifrån oss och drog oss loss på några minuter men nu började jag bli otroligt nervös och ifrågasatte mig själv om min förmåga och hur i helvete det här ska gå.
Trots mina tidigare sex års erfarenheter som gast på några av världens snabbaste seglingsfartyg, och tillika min nya examen inom navigation så var detta första gången jag själv är Kapten. Ansvarstungt som in i helvete! Det handlar om människoliv här! Vi lyckas lägga till för natten och på morgonkvisten lämnar det gamla ägarparet oss med lyckönskningar när de precis fått sista betalningen registrerad.
Jag är upplärd av en av väldens bästa och mest meriterade seglare. Ludde Ingvall. Han har vunnit det flesta av de tuffaste regattor, men även han har kört på grund som i Gotland Runt. Alla hans råd klingade nu i huvudet när min nervositet ökade lavinartat eftersom jag nu måste ta hem denna skuta med en besättning jag aldrig jobbat med förut. En av hans råd (på finlandsvenska) var att ”även om du är helt jävla lost och inte har en aning om vad du ska göra i en svår situation så är det du som är Kapten och Chefen som alla lyssnar på, så var ståndaktig och skrik order och visa aldrig, aldrig någonsin ens en skymt av tveksamhet, du kommer säkert ta bra beslut och de kommer följa dig i dem.”
Med det i huvudet och dessutom påläst att man som Kapten dessutom är juridiskt ansvarig för alla liv ombord med fängelsepåföljd om man inte tagit tillräckligt ansvar så lämnade vi hamnen och åkte in i Hanöbukten. Där smällde det till. Varenda fucking jävla gång jag seglar genom den hor-bukten så är det nästan storm. Som Sveriges Biscaya. Att segla över Atlanten, vilket jag nu gjort två gånger är en barnlek i jämförelse.
En del av storseglet slits sönder. Fästningarna till storseglet går av. Delar av min besättning får panik. Vi kämpar mot iskalla vågor (detta var nog i samma tid som nu, Mars) som slår över relingen. Fyra minuter i vattnet och du är körd. Ingen får någon sömn på nästan två dygn, men tillsammans hjälps vi åt (vilka hjältar ni är) så vi når tillslut Kalmar igen en kolsvart natt. Matti står under däck vid radarn och plottern och bevisar återigen vilken fantastisk navigatör han är och skriker order om hur jag ska styra in i hamnen.
När vi är inne i hamn ser vi absolut ingenting så han kommer upp på däck och slår på en bestialiskt stark lampa, riktar den framåt för att guida mig sista biten in och skriker STOPP!! Jag var på rak väg mitt in i en pir! Jag slänger på backen och inser att jag just var sekunder från att sänka mitt eget skepp som jag bara ägt i någon dag. Det hade vart min kortaste historia någonsin. Tack för evigt Matti för din klarsynthet och förfinad sjökmanskap!
Turen från Kalmar till Stockholm blir ännu värre. Ännu kallare och ännu mer sömnlöshet. Vågorna är enorma och slår rakt emot oss. Matte som aldrig seglat i sitt liv tidigare gör en gigantisk insats tills han tillslut ger upp av sjösjuka och kryper under täcket. Jag är otroligt imponerad av att han pallade så länge!
Men tillslut kommer vi in i Stockholms skärgård. Självklart mitt i natten igen. Matti guider mig som en Gud hur lätt som helst genom superkrånglet vid Dalarö, inga konstigheter, men där råder bleke och sen utanpå allt annat så dör motorn helt plötsligt. SHIT! Give us a fucking break lixom!
Varför skaffade jag denna förbannade båt? Måste jag ringa sjöräddningen för andra gången? Japp. De kom och drog in oss och dagen efter hittade de någon grej som gått sönder och bytte ut den i motorn. (jag kan inget om motorer, jag hatar motorer, de låter illa, luktar illa och förorenar naturen, det är därför jag är seglare.)
Nytankade, nykammade, nyfixade så fixade vi tillslut sista biten hem lätt som en plätt i strålande väder och landade på Djurgården. Hur påverkade detta oss alla?
Matti som den suveräna sjöman och navigatör han är född till, tog till sig av erfarenheten och jobbar nu, dessutom vidareutbildad själv numera som Kapten för snabbgående fartyg för Stockholms Ström.
Matte har växt till sig och varit min trognaste matros någonsin sen detta. Ingen går att lita på så mycket som denna sjöman!
Min dåvarande flickvän som tog ett otroligt stort ansvar och inte sov på flera dygn försökte beklagligt nog efteråt ta sitt liv och hamnade på psyket men mår alldeles utmärkt idag. Hon gjorde dock ett fantastiskt jobb!
Själv? Ja där och då blev jag en Kapten på riktigt. Jag klarade alla svåra utmaningar som skulle freakat ut vem som helst och jag har vart med om mycket svårare situationer på havet sen dess och har då haft stor nytta av erfarenheten av detta äventyr. Men shit vad nervös jag var konstant under denna tur, jag kommer ALDRIG glömma denna resa! Ett äventyrsminne för livet!
Kramiz – Gino Lundqvist —