Den kom glidande helt ljudlöst utifrån absolut ingenstans. Ur det gigantiska djupa blå intet smög den upp mot mig som en svävande URTIDSDEMON med vackra svävande vingar och det fullkomligt skrämde vettet ur mig, jag var nära att tappa min dykregulator ur munnen av häpnad. Denna gigantiska mytomspunna undervattensfågel kom svävande som ett Stelthplan någon meter över mitt huvud med ett vingspann på 5-6 meter och jag skrek rakt ut av lycka när insåg att jag ÄNTLIGEN fått dyka med en riktig Djävulsrocka, eller Manta Ray som de även kallas! Min lycka var total och i det ögonblicket ändrades något i mitt liv för all framtid.
Denna bild är tagen av min gamla arbetskollega Thomas Ozanne, kanske världens bästa undervattensfotograf, kolla mer på hans sida www.arewedreaming.com och föreställer en Manta och min dykvän Gerald i samma bild!
Det var mitt första möte med värdens största rocka och jag var helt såld. Men det blev inte det sista, för några sekunder senare så kommer nästa Manta in och sedan nästa och nästa, de rullade in som ett militäriskt tunnelbanetåg och sist kom även en ”Devil Ray” in och då skrek till och med min instruktör till som en förbytt galning, för det var första gången han sett något nytt på de tio år han dykt på detta ställe. Totalt sju stycken rockor såg vi och vi hängde strax under ytan och njöt av deras cirkuskonster så länge luften räckte och såg dem flyga in över revet och ut igen.
Jag var bara en Dive Masterstudent på den tiden i Thailand, en rookie och gjorde detta mest för skoj skull men efter detta ögonblick så bestämde jag mig för att jag verkligen skulle satsa på att detta yrke. Det kändes som en rätt skön dag på jobbet, ett lite roligare affärskontor än det hemma i kylan! Fortsättningen blev precis som jag trodde och nu, många år senare är jag en PADI IDC Staff Instructor, och med lite mer än 2000 dyk senare efter denna händelse minns jag dock än detta dyk som en av det absolut bästa någonsin.
Dessa magnifika vackra varelser har jag fått äran att få fortsätta att dyka med många år efter denna händelse och jag tröttnar aldrig någonsin på dem, de har blivit min ”lucky charm”. Här är en bild på mig där jag flyger efter en Manta och mina tre elever kommer strax efter mig och är lika överlyckliga som jag var första gången jag såg en, notera alla bubblor, hur de andas som galningar av upphetsning.
En Manta finns i två versioner, ”Reef Manta” som är lite mindre och ”Giant Ocean Manta” som är de som jag har dykt med. De kan bli upp till 7 meter mellan ”vingspetsarna” och är helt ofarliga, de silar plankton, har inga tänder och ingen giftig gadd som andra mindre stingrockor har och är alltså helt ofarliga.
Till alla er dykare där ute vill jag nu ge ett tips om ni någonsin får chansen att dyka med en. Dessa varelser måste mötas med förförelse, lite som man möter en partner. Locka, inte skrämma. Om du ser en, paddla inte på i hundranittio som en galning mot den och skjut fotoblixtar i dess gigantiska ögon, då sticker den direkt och kommer aldrig tillbaks.
Stanna istället helt still och om den kommer tillbaka kan du sakta simma försiktigt mot den med så lugna rörelser som möjligt. Dessa är av naturen extremt nyfikna varelser och om du bara chillar så kommer de flyga nära dig, cirkla runt och komma tillbaks, gång, på gång, på gång, ibland så nära att du kan få en liten smäll av fenan och går det så långt kan du simma med den som jag gör på bilden här.
Alla ni som dykt och frotterat er med världens vackraste Djävul vet vad jag talar om. Ni sålde er själ till honom också eller hur? Ni som ännu inte fått chansen, well, you are in for a treat, inget känsla är som första gången! Min ära till denna varelse inspirerade mig tillslut även att hitta mitt första motiv till tatuering efter 10 års funderande!
Kramiz – Gino Lundqvist —