– Du och jag är så lika känslomässigt.
– Ja, nu när du säger det.
– Ja, vi är extremt lika känslomässigt.
– Typ som spegelbilder till varandra.
Jag vet att jag egentligen skulle försöka mig på att inte skriva så mycket gulliga inlägg här, men ni anar liksom inte hur mycket den här personen betyder för mig, hur otroligt lycklig han gör mig. Jag kan fortfarande inte förstå riktigt vilken tur jag har som får vara hans flickvän, får hans uppmärksamhet och tid. Jag är så otroligt ovan vid att vara tillsammans med en så smart och underbar person. Jag tror inte att jag någonsin har varit så kär i någon förut som jag är i honom. Det finns så vackra sidor hos honom som jag helt enkelt bara älskar så mycket och vet bara finns i just honom, ingen annan. Ingen annan har samma vackra detaljer, samma fantastiska helhet.
Jag älskar att han är den klumpigaste personen jag typ träffat förutom min lillasyster. Jag är så bekväm med att han slår i huvudet i alla skåpsluckor, tappar alla koppar, glas och hela köket i golvet i tusen bitar, snubblar till, dunkar in typ hela sin kropp i saker, stökar ner, dräller och skitar ner sig. Jag älskar, älskar, älskar den sidan så otroligt mycket! Det är en sida jag kan sitta och kära ner mig i totalt.
Jag älskar att han inte är svår för fem öre. Jag behöver aldrig gissa vad han tänker eller ”egentligen tycker”. Han är så genomskinlig – precis som jag, så jag är aldrig osäker på honom. Och om, om jag någonsin är det, så kan jag säga det rakt ut utan att han tar illa upp. Han går bara fram, ger mig en kram så jag nästan kvävs, kysser mig och säger exakt det jag vill höra och sedan är det klart liksom. Det är inte ens ett frågetecken. Det är bara så himla enkelt.
Jag älskar hur han utvecklas med mig mentalt. Att han i början ”absolut inte kunde somna på soffan och allra särskilt inte på folk” till att han somnat med mig på sig på soffan flera gånger. Han har blivit så lycklig, så trygg i livet och han har börjat få ett så bra självförtroende att jag inte kan låta bli att vara den där stolta flickvännen. Det var så sorgligt hur nedbruten och, på något vis, väldigt liten han var i början i jämförelse med vad han är nu när han kan sitta bredvid mig och ändå ha lite attityd ibland – på ett bra sätt. Innan var han alltid så rädd för att göra fel och det märktes liksom, men nu är det inte så och jag.. jag är bara så glad för det. För nog kan ingen människa vara perfekt liksom, men i min värld går allt att lösa. Allt.
Jag älskar att han skriver till mig i chatten hela tiden. Att han gör hjärtan, skriver små kommentarer och vill synas ihop med mig. Jag älskar hans aktivitet på internet. det allra finaste var hans förslag om att bli tillsammans ”offentligt” på facebook. Jag har ju aldrig varit i förhållande med någon särskild på Facebook förut och mitt ex ville inte synas i sociala medier alls (vilket jag respekterade som fan förstås), så hans namn stod ju aldrig bredvid mitt där på min profil. Det var lite ensamt på något vis att han faktiskt inte riktigt hängde med i den världen. Kanske låter det som världens i-landsproblem, jag håller med, men ni vet.. det där med events, saker folk gör, saker som händer osv.. han hängde liksom aldrig med och det blev lite tråkigt för mig. Att ha en kille som vill synas ihop med mig och som inte skäms är så.. åh.. känslan är helande liksom. Svårt att beskriva med något ord, men jag känner mig älskad typ.
Jag älskar när han stannar upp mitt i allt och bara stirrar på mig. Han blir helt tyst och bara tittar intensivt på mig. Varje gång jag frågar så säger han typ det finaste jag hört i mitt liv. Han brukar säga att han älskar mig, att jag är hans bästa vän och att vi är soulmates. Alltså.. vilken kille gör det? Seriöst?! Det händer ju bara på film?! Jag tappar liksom luften varje gång och kan inte säga ett skit, haha!
Det är så märkligt när man träffar den där personen man vet att man kommer ha en framtid med. När man ser på honom och kan tänka ”japp, jag vill fan aldrig, någonsin ha någon annan, aldrig i helvete”. När allt omkring blir så fruktansvärt oviktigt i jämförelse med det man har. När man fortfarande kan titta på den här personen och få samma fjärilar i magen som man fick för snart fyra år sedan. Det är så märkligt, men så otroligt logiskt på något vis med. Det är så logiskt att det ska vara vi, att det ska vara såhär, att vi aldrig kommer göra slut. Det är så logiskt att jag kommer gå i en vit klänning på en gräsmatta i Norrland till ”Sun is shining” i en akustisk version med blommor i mitt tjocka hår, att han kommer hålla min hand medan jag föder våra barn, att jag kommer kunna titta på honom med fräknar i mitt ansikte på en charterresa medan våra kids är på bamseklubb och fortfarande, även då, känna samma fjärilar som allra första gången vi sågs.
Det är så logiskt.
– Hur är gymmet i Högdalen då?
– Jo, men det är bra faktiskt.
– Fan vad nice!
– Ja, fast det är inte lika bra som Sollis och Fridis där man liksom känner sig som hemma.
*Han kramar om mig jättehårt*
– Haha, vad hände nu?
– Jag blir bara så himla glad när du säger att du känner dig hemma här.