Det har varit onsdag. Jag har blivit sambo med min drömkille och idag har jag slutat plugga – för en hel månad, minst.
Jag har lite ont i magen av det. Jag gillar inte att inte plugga. Jag känner mig halv på något vis. Att få mitt A i slutbetyg idag var inte alls som det brukar vara – det var ganska jobbigt. Jag ville ha fler uppgifter, mer att göra, mer att läsa om. Nu sitter jag här med ansiktsmask på mig mitt i natten och känner att den där motorn går, den som ska orka vara vaken till 05 och stiga upp 09. Den är igång ännu – fast den inte alls måste. Det är slut. Slut med mig och komvux. Det blir inget mer.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag sörjer det just nu faktiskt. Jo, jag vet att jag ler på mina bilder, men jag ler ju såklart för att jag minns så hårt den där äckliga dagen då jag gick med panikångest för att visa upp mina dåliga betyg ifrån gymnasiet. Mina 650 poäng. Helt värdelösa. Jag minns att det var en lång resa som väntade mig och nu, några år senare, sitter jag färdig med allt.
Det är helt ofattbart egentligen.
Men jag saknar den där tjejen som satt på sitt första prov i Vita huset på söder och skrev om organeller och försurade sjöar. Jag kommer alltid minnas hon som stod framför en massa folk i skolan och pratade om sterotyper. Hon som spelade in små videos där hon pratade engelska och hon som stigit upp tidigt på morgon för att ta sig till Älvsjö och skriva slutprov.
Det mest otippade var att mitt sista slutprov var i den stora hörsalen. Den salen jag gick till på infomöte. Den salen jag höll mitt föredrag i för över 100 personer. Den salen hade jag slutprov i. Det har jag aldrig tidigare haft. Men mitt sista prov var just där och jag satt, som vanligt, i mitten allra längst fram – som den duktiga elev jag vill vara.
Det kändes lite som att det var min skolavslutning. Att göra provet just där.
Jag gick ut med A igen. Jag har ganska många A.
Jag har så många A att ingen förvånas längre. Däremot bör folk veta hur svårt det faktiskt är att få ett. För mig har det varit långa nätter, många källor och att skriva frågor till mig själv på mina slutprov. Jag är extremt ambitiös. Ibland på en helt omänsklig nivå. Min pojkvän oroar sig för mig ibland för att mitt driv får mig att klara just ”bara fyra timmar sömn”. Jag är aldrig grinig på honom, aldrig bitter. Han är bara orolig och jag fick svära på att jag skulle sova i morgon (haha). Ja, jag lovade att ta sovmorgon. Sjukt. Men jag förstår honom. Han vill att jag ska slappna av.
Det är bara så svårt. Jag vet inte hur man gör det?! Hur ska jag kunna sitta och inte vara pressad till att göra saker i skolan? Hur ska jag inte behöva STÄNDIGT fundera på typ omvärldsanalyser, policys och lagar kring köp och sälj? Hur ska jag klara att inte utvecklas?
Okej, jag kan gå till gymmet och köra ihjäl mig, men grejen är lite att vi redan gör typ det. Jag tar PB varje gång jag går dit och jag har ont i kroppen när vi lämnar stället. Jag kan typ inte gymma så mycket mer. Och när min pojkvän läser detta, så kommer hans hjärna skrika ”MEN SOV FÖR FAN” åt mig. Och han har en poäng. Jag borde bara ligga på en gräsmatta och göra ingenting för en gångs skull.
Ja, jag jobbar fortfarande på mina jobb. Sure. Men det är inte nog. Skolan har varit allt för mig. Ska jag verkligen ha ett socialt liv? Liksom träffa folk och göra saker? Jag vet inte riktigt om jag kan det, hahaha!
Där är jag och min kille så lika varandra; vi gillar ensamheten, lugnet.
Aja, jag ska försöka komma över det faktum att Sthlmstad tvingar mig till sommarlov fast jag inte ens vill ha det.
Kanske lägga mig på en gräsmatta och blunda lite.
Synd bara att jag får så hiskeligt många fräknar.