Jaha, här har man minsann unnat sig en liten semester ifrån bloggvärlden. Och vad har man gjort under den tiden? Jo, man har stått på gymmet framför en man som sagt; ”du bor hemma hos mig”. Han har sedan varit noga med att säga ”vårt hem” typ fyra gånger och idag köpte han något jag så länge velat ha; matchande sängkläder. Jag älskar matchande sängkläder. Det är så snyggt. Och där stod han med alla gamla sängkläder i sina händer och pekade på de nya;
”det står our home på dom.. vårt hem..”
Vi har äntligen alltså kommit överens om hur det ligger till. Jag bor hemma hos honom. Typ. Det känns bättre att säga så än ”vi bor halvt ihop” för det är inte riktigt sant. Jag är här alla dagar i veckan utom tisdagar och onsdagar då jag åker hem, umgås med min mamma och försöka hinna med en herrans massa saker i skolan – vilket jag verkligen gör. Därför är två dagar väldigt bra för mig att få hinna göra saker nu när jag har svårt att säga typ ”kan du sitta i ett annat rum?!”. Jag är fortfarande lite nykär och beroende av hans närvaro när vi är i samma lägenhet.
Och häromdagen pratade vi om hur olika vi är, men hur bra det ändå gifter sig. För det är inte alltid likheter som passar bra tillsammans – ibland fungerar par himla bra för att parternas olika sidor fungerar bättre som olika än lika. Exempelvis, så har han ett ganska stort kontrollbehov. Han gillar att bestämma hur vi ska göra vissa saker. Om jag säger typ ”okej, men vi kan ta tvärbanan klockan tre, så är vi där halv fyra”, så är han noga med att själv också säga det för att det typ ska komma ifrån honom – vilket hade fått en tjejig tjej att explodera, men jag skrattar mest bara och säger ”fan vilken bra idé”. Oftast brukar han komma på sig själv göra detta också och han är inte sen med att skratta med mig. Ibland ska han bestämma rutten helt själv, oftast blir det så, och det är inte alltid det blir helt rätt.. och då kommer jag in och ska reta honom tills han typ lyfter upp hela mig och kittlar mig överallt tills jag ger mig och slutar jävlas med honom.
Ungefär som när han hade bestämt hur vi skulle åka till hans bästa vän (han som för övrigt sa åt oss att skärpa oss för i helvete och bli tillsammans någon jävla gång efter alla dessa jävla år, hahaha). Han var helt bestämd och klar med att tvärbanan mot Sumpan skulle gå 52. Det gjorde den säkert också. Vi kom dock dit typ 56. Vi hade inte hunnit med den ens i min raket-springa-satan-fart. Helt omöjligt. Så vi fick vänta på en ny bana i typ 15 minuter. Och det här är alltså det bästa jag typ vet; när det inte går som planerat för honom. Det är då jag kan göra det som står skrivet ovan; jävlas med honom.
– Hans kontrollbehov gör dock att vi rör oss framåt. Han planerar alltid allting och jag älskar det med honom för så gör inte jag alls. Jag kommer i sista sekund till bussen som ska ta oss till Skavsta och jag glömmer alltid halva mitt liv i lägenheten vart vi än ska, så jag får hämta saker om och om igen. ”NEJ FAN, MOBILEN!”, ”FAN, HANTELVANTAR!”, ”HELVETE, PLÅNBOK”. Så är det varje dag och han följer alltid med tillbaka och hämtar mina saker. Alltid. Utan denna sida hos honom så hade vi liksom inte fungerat. Vi hade alltid varit sena, alltid missat allt, haha!
På det viset är han verkligen 36 och jag 28.
Jag är den som får vår kommunikation att fungera. Han kunde ofta klanta till och säga saker som lät rätt illa i allas öron, men som han liksom bara blaha sa rakt ut utan att tänka. Jag har fått sitta och förklara med metaforer och jämförelser hur det känns, hur det är, och han har verkligen förstått också. Det kanske är något petigt och dagisfrökenaktigt att sätt sig ner och förklara meningar och ords betydelser, men det har varit otroligt viktigt för oss två. Ibland har jag varit extremt övertydlig med vad jag menar, känner och tycker – vilket kan vara svårt för någon som redan anser att ”den redan kan” eller ”den alltid har rätt” att ta in. En människa som sätter sig på tvären och vägrar förstå att en kommunikation alltid har två vägar och att det är ett jobb emellan dessa – den personen kommer göra det himla svårt för sig själv, och seriöst.. hur många sådana finns inte i dagens samhälle? Jisses..
Men.. jag är alltså lite väl picky på det. Jag kan vara sådär ”nu ska vi ha utvecklingssamtal” ganska ofta, men det är bara för att jag vill förhindra och motverka missförstånd och dylikt, inte för att jag har behov av att skälla på någon.
Så våra olikheter har visat sig vara typ magiska för vårt förhållande.
Dock är likheterna många med.
Han gillar nördiga saker såsom CS och andra TV-spel.
So do I.
Han gillar inte sport särskilt mycket alls.
Jag hatar typ sport.
Han älskar att resa.
So do I.
Han gillar mat som in i helskotta.
Jag älskar att laga mat som in i helskotta.
Han gillar naturen.
So do I.
Han är en do:er, ingen talker.
So am I
Han är känslig, men också resonlig.
Jag med.
Han är lugn som en hink.
So am I.
Han gillar att göra nya saker.
So do I.
Det blir dock spännande på vår semester i höst när han gillar att sola på stranden och jag hatar det. Han får väl ligga där som en liten röd KitKat medan jag plaskar i vattnet med mina fenor som en liten säl.
Nu måste man sova för denna vecka satte chefen upp mig på dubbla pass. My god.