Det här är ett skrik för hjälp. En önskan om förändring. I mina arbeten och resor har jag jobbat med alla från girig överklass, adel, privatjets till menlös och intetsägande urblåst medelklass, och sist till kriminellt fattig arbetsklass. Alla har sina fördelar men framförallt nackdelar. Men jag känner mest en otrolig frustration. För jag ser så mycket godhet i alla dessa klasser oavsätt förutsättningar. Godhet, kärlek, omtanke. Men det är så få som verkar ha förmågan att visa den. Men varför?
Är ens negativa val i livet alltid ett berättigat överlevnadsätt för att må bättre? Att få andra att må sämre, att lura vänner eller att råna dem? Är det legitimt att stampa på din nästa för att du själv ska må bättre? The survival of the fittest? Mår vi så dåligt att vårt enda sätt att må något bättre är att göra andra illa? Nätmobbning, rasism, stalking, hat, grannfejder och allt sånt skit?
Ibland undrar man varför inte människor väljer att spendera sin tid till lite mer på positiva saker. Jag har bara en liten ide att man kanske skulle älska livet så mycket mer då. Är det negativt att en vacker ros har vassa taggar eller är det positivt att en taggig växt har så doftande rosor? Är ett halv vinglas halvtomt eller är den hälften påfylld? Min tes är att man har två val. Välj att lev positivt eller degradera dig till negativitet. Livet ÄR svårt. Som in i helvete. Men man kan alltid välja inställning till den och leva efter den! Jag röstar för positivitet!
