Hål i huvudet!
Jo, det är sant, hål i vänster armbåge också, ledvätska läckte ut så jag måste äta antibiotika i sju dagar. Jag var på Skördedagarna i Boden och försökte tjäna pengar, Fortsätt läsa
Hotell med det lilla extra
Jag gillar Tyskland. Tyskland har bra grejer. Ölen är den bästa i världen, bilarna håller toppklass och på fotbollsplan dominerar man. Jag är nog en av få som alltid gillat Fortsätt läsa
FLIIKE – Håll koll på dina likes
Har du ett stort ock kanske sjukligt behov av att kolla hur många som gillar din sida på Facebook så är det bara att inhandla Fliike på en gång, helst redan igår för din skull. Med fem mekaniska sifferrullar så ser du i lugn o ro bredvid sängen när din sida närmar sig 99999 likes. […]
Plågsam men viktig
Mobbning är ofta lika plågsam på film som i verkligheten med undantaget att det oftast finns ett betryggande skyddsnät mellan film och tittare. ”Smärtgränsen” skippar skyddsnätet och tvingar oss uppleva huvudkaraktärens hemska upplevelser genom avskalat, odramatiskt spel och dokumentärliknande kamerastil.
I en tid då inte bara CNN och en hel småstad i Ohio värnar för två våldtäktsmän istället för deras offer, och en ung kvinna dör efter skadorna från en gruppvåldtäkt, så känns en film som ”Smärtgränsen” olyckligt relevant och viktig. Fokuset ligger inte på just våldtäkt men skildrar med skräck hur en ung, sexuellt aktiv kvinna behandlas av en monsterlik omvärld.
Filmen utspelas i en småstad dit tonåriga Alejandra (Tessa Ia) och hennes pappa (Hernán Mendoza) flyttar efter moderns död. Medan den sörjande fadern kämpar med nya jobbet och vardagen så ansluter sig Alejandra till ett festande gäng i skolan. Efter ett spritindräkt bikiniparty kablas en olycksalig video på Alejandra ut på skolan och en mobbning som blir allt mer omänsklig inleds…
Man nästan skakar av vrede under den plågsamma tortyr vår huvudkaraktär får utstå under filmens gång. Trots att man är medveten om att det är fiktion så tillåter den dokumentärliknande över-axeln-stilen (inte helt olik Ruben Östlunds alster) publiken att uppleva hemskheterna i filmen. Det känns hela tiden på riktigt och blir aldrig dramatiskt eller sentimentalt, som det lätt blir i Hollywood-film eller vår svenska ”Hip hip hora” trots goda avsikter.
Mycket är tack vare Michel Francos suggestiva regi och Tessa Ias briljant avskalade rollprestation (båda gör här sin andra långfilm!). Den senare undviker med bravur att bli en stereotyp och förvandlas varken till offer eller hämnare. Hennes trötta, apatiska uppsyn ger karaktären en perfekt, tonårstypisk personlighet. Det gör det hela värre att se när man anar hur mycket hon lider inuti.
Hennes jämnåriga motspelare känns lika naturliga dem och Mendoza är fantastisk som pappan, även om hans historia av naturliga skäl inte engagerar lika mycket. Visst kan här tyckas att man scenerna är väl stillasittande och långa, och att man utelämnar väl många karaktärers öden men här finns även en brutal skildring av mobbning lika varig och obehaglig som ett öppet sår. En omskakande film som är jobbig att se men desto viktigare att uppleva.
Gör om, gör rätt
Det är lite tragiskt att en film om en sådan perfektionist, som vägrade släppa ifrån sig en produkt om den inte var mästerlig nog att hänföra ett hav av folk, är i så stort behov av ”gör om, gör rätt”.
Det går inte annat än att känna att Steve Jobs själv aldrig skulle ha godkänt ”Jobs” om han hade levt och fått vara med i producent-teamet. Filmen brister på ett flertal viktiga punkter, inte minst i att man helt missar att belysa hur Apples grundare skapade de prylar som fått sådan status i dagens samhälle.
Vi får först möta Steve Jobs vid presentationen av en helt ny revolutionerande produkt. ”1000 låtar i din ficka.” iPoden är född! Handlingen hoppar sedan tillbaka till 1974 där en barfota, smart men delvis slacker till Steve befinner sig på Reed College i Oregon.
Redan här höjs första varningsflaggen. Okej, så filmskaparna har valt en klassisk disposition, där vi först blir påminda om de underverk Jobs var med och tog fram för att sedan få en inblick i vem mannen bakom Apple var. Men varför av alla populära produkter har man valt iPoden. Visst var den storslagen när den kom, men det faktum att scenen är från 2001, hela 12 år sedan, och att iPoden av alla Apples produkter är den som mest förpassats till folks nedersta skrivbordslådor, gör att scenen inte uppfyller vad den vill. Varför inte låta Steve Jobs presentera iPhonen, en nyare bit elektronik som dessutom en stor del av biopubliken har en personlig relation till idag. Nej, det som gör att folk älskar Apple idag: iPhones, iPads och bärbara Mac:ar, sägs det inte ett knyst om under hela filmen.
Istället får vi stifta bekantskap med den unge mannen och vägen som ledde honom till vad han blev. Ashton Kutcher gör ett helt godkänt jobb att fånga Steve Jobs kroppsspråk och sätt att prata, men hur man än vrider och vänder på det besitter Kutcher som skådespelare inte det finlir som krävs för att göra en sådan här komplex person mänsklig – och det är ”Jobs” absolut största fall.
För hur rättvis skildringen än är, så måste det ha gått att få fram fler förlåtande drag som hade gjort vår huvudkaraktär mer sympatisk. Kutcher och regissör Joshua Michael Stern (som tidigare bara regisserat lättglömda ”Swing Vote” och ”Neverwas”) missar helt på den punkten. Istället får vi lära känna en Steve Jobs som gör att jag nästan känner mig lite illa till mods över att jag sitter och skriver denna recension från min MacBook Pro med min iPhone liggandes bredvid.
Kufig och påstridig – visst fick han vara det. Personer som går så långt har ofta några aningen underliga personlighetsdrag. Men totalt oempatisk och en svikare till vän – och tillvida pojkvän (som kastade ut flickvännen när han fick reda på att hon var gravid) – det är svårare att ta till sig utan något starkt som väger upp.
Istället för att ge en djupare bild av vem Jobs var får vi mest följa turerna kring hur företaget Apple kom till och försökte ta marknadsandelar gentemot IBM. Mike Markkula (Dermot Mulroney) som tidig investerare i de unga killarnas garageprojekt, har fått en framträdande roll. John Sculley (Matthew Modine), marknadsföringsproffset som lämnade Pepsi för Apple, får också en hel del utrymme. Visst är det bitvis intressant att få en bakgrund till ett så framgångsrikt och älskat företag, men det blir aningen affärsmässigt.
Den karaktär som gentemot alla business-snubbarna framstår som en riktig person som man verkligen tycker om är istället Steves kompis från college, Steve Wozniak (spelad av en rätt okänd Josh Gad). Wozniak räknas som en av grundarna till Apple och var det tekniska geniet som faktiskt själv uppfann och byggde deras två första datorer. Under många år jobbade han på företaget tills han, som det uttrycks i filmen, kände att Steve Jobs drev det hela åt fel håll och slutade för att han inte tyckte om sitt arbete längre. Att Jobs redan i en tidig scen utnyttjar Wozniak och ”lurar” honom på pengar, medan Wozniak själv säger att han gärna hade gjort jobbet gratis för att det är så kul, sätter tidigt stämpeln på vilka typer av personer de två är.
Det som ”Jobs” i slutändan förmedlar är ett stort frågetecken kring om Steve Jobs faktiskt var geniet bakom Apples framgångar eller om hans excentriska och egoistiska sätt mest satte kuggar i hjulet. Med en tagline som ”Innovator, Visionary, Pioneer, Leader, Legend, Genius” utgår jag ifrån att det inte var det budskap man hade planerat att leverera. Ytterligare en miss av skaparna alltså.