Gammal är äldst. En trött Bruce Willis och hans betydligt gladare motspelare är tillbaka i ett actionäventyr som varken är särskilt roligt eller spännande men räddas av en härlig ensemble.

Jag älskar Mary-Louise Parker. Inte bara för den begåvade och underskattade skådespelerska hon är utan för att hon i en rätt rutten film som ”Red 2” kämpar för att göra vad hon kan med en rätt rutten roll. Hon var det bästa med första ”Red” och är utan tvekan det bästa med uppföljaren. Trist nog förblir hon sidekick till Bruce Willis standardhjälte.

För de som glömt så var första filmen en slags humoristisk variant på action-med-pensionärer-temat från ”The Expendables”. Och visst var det stundtals hyfsat roande att se vanligen kreddiga namn som John Malkovich och Helen Mirren tömma kulsprutor och fightas med diverse agenter. Men mästerlig filmkonst var det knappast.

Hela gänget (plus några och minus Morgan Freeman som offrades i ettan) är i alla fall tillbaka i en onödigt rörig historia om jakten på försvunna kärnvapen. Pensionerade CIA-agenten Willis med vänner tar sig till både Paris, London och Moskva för att kämpa mot diverse agenter, torpeder och andra skurkar.

Det blir en lång, tröttsam jakt och varken humor eller action är särskilt minnesvärt. På gränsen till usla one-liners varvas med standardaction som tagen ur valfri direkt-på-DVD-rulle. Man försöker liva upp storyn med en handfull skurkar och några twistar men gör misstaget att ta hela spektaklet på för stort allvar. Skådespelarna verkar dock ha kul och det bör erkännas att det är en fröjd att se det här gänget i ett sådant knasigt sammanhang.

Med undantag för sista halvtimmen som lyfter en aning så är det stjärnorna som utan tvekan räddar filmen från sämre betyg. Malkovich, Mirren, Anthony Hopkins och Brian Cox (tyvärr i något som mer liknar en cameo) visar var skåpet ska stå med perfekt komiskt tajming men samtidigt utan löjliga skämt om brutna höftleder. Willis däremot ser mer trött ut än vanligt och vi föredrar nog alla vid det här laget att han i fortsättningen satsar på roller i likhet med ”Moonrise Kingdom”.

Och sen har vi stackars Parker som Willis flickvän. Karaktären är snäppet mindre kvinnoförnedrande än Jamie Lee Curtis våp i ”True Lies” men det är ändå på tok för mycket klantig-kvinna-med-vapen-humor. Parker gör dock sitt yttersta för att ge rollen lite kött på benen och levererar både komik och känslor unika för den här sortens film. Tills hon får en egen huvudroll så kan den här vara en värd en titt en regnig kväll för hennes och motspelarnas skull.

Charles Dickens klassiker ”Lysande utsikter” blir långfilm för tredje gången men regissören Mike Newell berättar den tyvärr på ett rätt slätstruket sätt. Det är vackert, pampigt och med en stabil ensemble men man lämnas tämligen oberörd.

Filmens affischnamn är Harry Potter-skurkarna Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes (återförenade med ”Flammande bägaren”-regissören Newell) i scentjuvande biroller. De spelar över som om de vore på en teaterscen och Carter har dessutom en tokig frisyr och klänning som lika gärna skulle kunna vara kvarlevor från valfri Tim Burton-film. Det funkar men känns, som mycket av filmen, lite för välplanerat.

För de som inte har koll på Dickens 1800-talshistoria så följder den föräldralöse pojken Pip (Jeremy Irvine) som förälskar sig i den förmögna men känslokalla Estella (Holliday Grainger). Miss Havisham (Carter), som uppfostrat Estella till att stänga ute alla män, skickar Pip till London där han kan uppnå sin dröm – att bli en framgångsrik gentleman. Men det är en svår, snårig väg att gå, speciellt när Estella dyker upp och låter sig uppvaktas av Pips rival.

Det är en uppenbarligen en lång bok med mycket story som trots filmens speltid inte riktigt kommer till sin rätt. Den filmades först 1946 och senast i en modern version 1998 (”Lysande utsikter” med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow). Nu när Newell (som tar ett tacksamt steg tillbaka från Hollywood-film som ”Prince of Persia”) filmar den så är det med en flådig produktion men man stressar själva berättelsen och hinner aldrig riktigt beröras av Pip eller hans öde.

Speciellt själva utvecklingen av Pip nästan hetsas fram. I bara ett montage lyckas han bli kär, börja drömma om London och vilja lämna det smedyrke han uppfostrats till. Kärlekshistorien mellan Pip och Estella blir dramatisk innan man ens uppfattat några starkare känslor mellan dem. Estellas mystisk går dessutom i stöpet när hon i dialog en aning för trogen förlagan summerar hela sin karaktär. Det övertydliga manuset dikterar snarare än förmedlar känslor.

Det är aldrig direkt dåligt men alldeles för slätstruket för en sådan klassisk berättelse. Den lyfts främst av birollsinnehavarna och deras sidohistorier. Pålitlige birollsveteranen Jason Flemyng (vars CV på 90 titlar sträcker sig från ”Spice World” via Hollywood till ”Hamilton”!) är rar som Pips fattiga svåger och unga fyndet Olly Alexander (”Enter the Void”) minnesvärd som sidekicken Herbert. Namn som Robbie Coltrane, Sally Hawkins och David Walliams (”Little Britain”) går inte heller av för hackor.

När det kommer till huvudrollerna så är det ingen katastrof (ja, vi slapp Alex Pettyfer som först var påtänkt!) men inte heller något överväldigande. Irvine (hästpojken i snabbt glömda ”War Horse”) ser ute lite som en One Direction-medlem medan Grainger är sådär typiskt sval, vacker – och lite stel. Det funkar som sagt, men när det kommer till en Dickens-saga som denna så förväntar vi oss mer än ”funkar”. En film med definitivt lysande utsikter men med svagt resultat.