Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.

Det finns så mycket bra äldre film som man hela tiden missar för att det kommer nytt, på nytt. Också det ibland bra och bra vill man ju såklart se. Men det ena utesluter inte det andra, så medan du bokar in ett biobesök för att se ”Man of Steel” eller ”World War Z”, leta också reda på den här fina svartvita pärlan och ta dig tid. Du kommer inte ångra det.

”Linje Lusta” handlar om paret Stanley och Stella som lever i en trång lägenhet i ett varmt New Orleans. Stellas äldre och väldigt hemlighetsfulla syster kommer på besök och en obekväm stämning uppstår mellan henne och den råbarkade Stanley som verkar till varje pris vilja ta reda på vad det är hon döljer.

Att Marlon Brando var av en helt egen kaliber och egentligen väldigt mycket före sin tid som skådespelare framgår med största tydlighet i den här filmen. Han spelar den extremt osympatiske men ändå, liksom ömhetstörstande Stanley Kowalski som är grymt svår att tycka om, men ännu svårare att inte alls känna något för eller med. Brando är i sin gestaltning som en naturkraft, en orkan som blåser omkull det mesta i sin väg och även om hans karaktär är allt annat än behaglig, så lyckas han mänskligöra honom på ett helt förträffligt sätt. Hans laddade agerande är grymt äkta, det är mer ett varande istället för ett spelande och vad bra han bara är!

Hans främsta motspelerska i detta drama, Vivien Leigh som svägerskan Blanche, bedårar också hon. Fast på ett annat sätt. Hon skildrar fåfänga Blanches svajande mentala tillstånd och vägen ner i den mörka avgrunden som väntar, skrämmande och ytterst påtagligt och jag blir på riktigt illa till mods när jag inser vad det är jag beskådar. Emellanåt känns Leigh tyvärr väl teatral, men samtidigt är hennes karaktär svår att glömma.

Elia Kazan som regisserade filmen stod också bakom scenuppsättningen med i princip samma ensemble (minus Leigh) och det är ett tydligt sammansvetsat gäng vi har framför oss. Den rejält klaustrofobiska känslan återfinns också i filmversionen och på många sätt påminner en hel del av filmad teater. Väldigt bra sådan måste jag tillägga (trots alltså visst svajande på sina håll) och Oscar-statyetterna bokstavligen regnade över produktionen efteråt och bara Marlon Brando förblev utan av skådespelarna. Vilket ju känns fullständigt orimligt med tanke på hans prestation. Brando blev i alla fall efter detta, med rätta, en hyllad stjärna.

”Linje Lusta” är verkligen en otroligt bra film och manuset den bygger på är fullständigt lysande. Replikerna är hätska, osande av massa underliggande känslor, drypande av åtrå och frustration. Sådär som nästan bara riktigt fyndiga teaterrepliker kan vara. Men när sådana tolkas väl på film, som i denna, blir det också resultatet fantastiskt bra och till och med bättre ändå.

Med en intressant fråga om moral, rätt och fel som kärnpunkt och en slags thriller-känsla i en oväntad miljö lyckas ”The East” hålla vad den lovar under de första minuterna, trots att en del karaktärer porträtterats aningen stereotypt, på gränsen till att bli karikatyrer.

Av alla sätt att ta sig an aktivism eller eko-terrorism – beroende på vem man frågar – så har ”The East” valt det mest intressanta. Gruppen med samma namn som filmen har nämligen valt ett mer sofistikerat sätt att få fram sitt budskap på. Istället för att krama träd, släppa ut försöksdjur eller på andra sätt stoppa de hemskheter de tycker företag utsätter vanliga människor för så väljer de metoden ”Öga för öga, tand för tand”.

Filmen startar med en isande voiceover signerad Ellen Page som får nackhåren att resa sig. ”When it’s your fault, it should not be so easy to sleep at night. Especially when we know where you live. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. And this is just the beginning.”

Men det är inte Pages karaktär Izzy som är huvudpersonen här, utan före detta FBI-agenten Jane (Brit Marling, ”Bedragaren”). Jane får i uppdrag av en privat firma att infiltrera och avslöja identiteterna på aktivisterna. Efter att ha sökt bland sopkontainer-ätande outcasts som har lämnat sina familjer bakom sig för att sova på stranden så hittar hon till slut rätt.

Kollektivet som bland annat består av Izzy, Benji (Alexander Skarsgård) och Doc (Toby Kebbel, ”Prince of Persia”), verkar först vara smutsiga hippies, men de visar sig vara mer sofistikerade än så.

Under sin tid med gänget kommer Jane dem närmre och inte helt oväntat börjar hon se saker ur gruppens perspektiv. För som filmen sympatiska protagonist, måste hon förstås svaja i sin övertygelse när hon ställs mot väggen med fakta som att en 4-åring dött av cancer efter att vattnet där hans familj bor förgiftats av arsenik av storföretaget i näreheten.

Den fråga ”The East” ställer och som gör filmen intressant är om det kan kallas terrorism, misshandel och mordförsök när gruppen inte gör annat än låter VD:ar och andra företagsledare få ett smakprov på sin egen medicin – bokstavligen. Om de matas med malariamedlet de påstår är säkert och sedan blir sjuka av det – bär aktivisterna skuld eller de själva?

Det finns tyvärr något konstlat i hur aktivistgruppen skildras. Det faktum att att de är skitiga och långhåriga i början känns udda senare i filmen. De lekar och spel de roar sig med – som att äta med tvångströjor, tvätta varandra eller snurra flaskan med speciella regler – känns som påhitt av någon med enorma fördomar om hur alternativa vänsterinriktade grupper beter sig.

Men bortser man från dessa små fadäser finns det tillräckligt av både moralt ifrågasättande, spännande thriller-element och intressanta karaktärsögonblick – framför allt från Brit Marling, men även Patricia Clarkson och Julia Ormond i mindre roller – för att ”The East” ska hålla.

Gjord som en indie-rulle på liten budget med de relativt stora skådespelarnamnen som ett resultat av regissören Zal Batmanglijs framgång med sin förra film ”Sound of My Voice”, gör ”The East” än mer imponerande. Brit Marling hade huvudrollen även i hans tidigare verk och nu verkar de båda vara på gång till riktigt erkännande, något de verkligen förtjänar.

”The East” verkar tas emot bättre i Europa än USA, vilket inte är konstigt eftersom många i det stora landet i väst av princip vänder sig emot sådana här liberala politiska tankar. Det kommer förstås inte att utgöra ett problem för publiken i Sverige, och även i sitt vänsteraktivistiska budskap finns en balans som gör filmen än mer smakfull.