Du fina Sverige!
Då blev jag på turné igen. Det låter lite som graviditet, men så är det inte. Vissa likheter finns dock. Jag tog ett snabbt pit-stop i Karlstad. Mest på grund Fortsätt läsa
– Magazine
Då blev jag på turné igen. Det låter lite som graviditet, men så är det inte. Vissa likheter finns dock. Jag tog ett snabbt pit-stop i Karlstad. Mest på grund Fortsätt läsa
Hade egentligen tänkt skriva om något annat. Men så hände något som överskuggade allt och det började med den här idioten från Taxikurir som parkerat mitt i körfältet och Fortsätt läsa

Förutom Gyllene tider är nog Halmstad mest känt för sina vackra stränder. Den i särklass mest kända stranden är såklart Tylösand belägen längst ut på Tyludden strax utanför Halmstad. Tylösand Fortsätt läsa

Det är alltid kul när det går bra för våra nordiska talanger. Åkerman fortsätter sno åt sig hyfsat framgångsrika roller och nu gör även danske regissören Kasper Barfoed (”Tempelriddarnas skatt”) Hollywood-debut. Tyvärr är de i sällskap av ett platt manus och en trött John Cusack.
Den senare spelar en underrättelseagent som under ett misslyckat uppdrag tvingas se en ung, oskyldig kvinna (ja, då är det ju extra hemskt) bli avrättad. Han får ångest, tvingas genomgå en psykologisk undersökning och ges uppdraget att beskydda en kodknäckare (Åkerman) ute på en isolerad CIA-station. Ett betydligt lugnare arbete – trodde han ja! Självfallet dyker skurkar upp och duon måste samarbeta för att överleva.
Jag har inte sett Barfoeds tidigare verk men kan i vilket fall tycka att det är en väldigt anonym axelryckare till språngbräda in i Hollywood. Den känns unket 90-talsaktig med den omaka duon som utvecklar en relation, damen i nöd som blir omkringburen minst två gånger för mycket och en final där Cusack – på allvar – går oberörd framför en explosion. Inte mycket till spoiler, jag lovar.
Mest trist är dock att se hur bitter och – ja, faktiskt – tråkig Cusack blivit. Jag älskade honom som stirrig neurotiker i kvalitetsfilm som ”Kulregn över Broadway”, ”I huvudet på John Malkovich” och ”High Fidelity”. Det är i komedins era han bäst hör hemma men på sistone har han tappat stinget och som här gjort som bäst halvdana försök till att vara actionhjälte. Precis som filmen i sig så saknar han glöd och intensitet.
Skådespelarvalet av Åkerman är inte heller helt lyckat. Även hon en begåvad komedienn känns malplacerad och inte en tillräckligt stark dramatisk talang för sammanhanget. Övriga roller är överflödiga med poänglösa försök till utveckling. Richard Brakes slemmiga, stereotypiska skurk (som bara existerar i tillbakablickar) skulle troligen passat bättre i en Bond-film från Roger Moores period.
I övrigt är själva historien tjatig och förutsägbar. Dialogen är hattig och ibland rent fånig – som när Cusack avslöjar en omskakande hemlighet för Åkerman varpå hon direkt börjar ifrågasätta hans livsval. När man desperat försöker injicera något slags budskap och sensmoral i slutet så har intresset gett upp för längesen. En extremt lättglömd thriller som hör hemma i den direkt-på-DVD-hög där den nu hamnar.
Jag är ledsen i ögat, men det ser inte bättre ut. Ledsen för min vandrande själösa person som aldrig får ro menar jag. Men glad i hjärtat, eftersom min fixerade Fortsätt läsa