En inte oäven tvåa tar vid där första filmen slutade och återförenar den strålande ensemblen. Men äventyret fokuserar för mycket på skurkar och den extrema speltiden dödar tempot.

”Superman II” var en av de första uppföljarna i en superhjälteserie, även om hoppet på två år mellan första filmen är ovanligt långt med dagens mått. Tacksamt nog är både Christopher Reeve och hans motspelare tillbaka och man fortsätter (efter en väl generös prolog) där del ett slutade.

Clark Kent (Reeve) jobbar fortfarande på Daily Planet och är lika hopplöst kär i Lois Lane (Margot Kidder) som å andra sidan är besatt av hans trikåklädda alter ego. Samtidigt lyckas de tre superskurkar som Stålmannens pappa satte bakom lås och bom (nåväl) på hemplaneten Krypton rymma och tar sig till Jorden och ställer till med elände.

Långt ifrån så dålig som många uppföljare vanligtvis är så blir det dock ganska tidigt uppenbart att man tappat originalfilmens gnista och sagolika stämning (möjligen i det kontroversiella regissörsbytet från Richard Donner till Richard Lester). Den inledande sekvensen med franska terrorister i Eiffeltornet är (liksom filmen i sig) lång, utdragen och ganska… ja, trist.

Det är ofta humorn som håller tempot uppe och filmen vid liv. Det är roande detaljrikt, från en minnesvärt dryg hotellgigolo till skurkar som renoverar om Mount Rushmore till sina ansikten. Gene Hackman är som alltid strålande i rätt tidsbegränsad (han spelade in sina scener för första filmen) comeback som en scarfbärande Lex Luthor som tillbringat fängelsedagarna med schack och Liberace! Även Reeve och Kidder är båda lika utmärkta som förut.

Dessvärre känns inte storyn helt solid. Vad man tycker om skurkarna är en smaksak men kombinationen av deras ondskefulla avsikter och en del malplacerad slapstick rimmar illa. Det är dock svårt att inte älska den alltid underbara Terence Stamp fjolliga charm som deras ledare. Medan trion härjar så åker Stålis på romantiska äventyr med Lois Lane och alla undrar varför han inte gör det han gör bäst. Och det undrar vi i publiken också.

Kärlekshistorien fungerar men det är alldeles för mycket fokus på skurkarna och deras våldsamma framfart. När vår hjälte blir människa för sin kärestas skull så börjar han direkt tvivla efter ett rätt meningslöst machogräl med en spydig lastbilschaffis. Sedan börjar en finalakt (med oförsvarbar produktplacering) som aldrig verkar ta slut. Det är välgjort och stundtals spännande ömsom underhållande – men den överdrivna speltiden tar ut sin rätt och till slut tröttnar man. När Stålmannen flyger iväg med amerikanska flaggan innan sluttexterna rullar så blir det lite för mycket.

Det finns en härlig nostalgisk känsla med filmen, inte minst i Stamps minnesvärda skurk General Zod och den spirande kärlekshistorien med Lois Lane. Men ibland bör man sluta medan man är på topp. Slapstick, produktplacering, ojämnt tempo och en överlång speltid gör att den här tvåan blir bra serietidningsunderhållning men når inte upp till första filmens nivå.

Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.

Fast även hög kvalitet måste underhållas under ytan för att inte gå på rutin, bli långtråkigt. För ”Wallander” kändes det här dilemmat tydligt redan i förra säsongen och jag känner inte att ”Försvunnen”, med sina ingredienser av en försvunnen flicka, en vårdnadstvist och kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall, gör alltför mycket för att förbättra situationen. Lite, men inte mycket.

I den här andra av totalt sex nya filmer (senaste var ”Wallander – Den orolige mannen”) är det alltså en försvunnen 8-årig flicka som står i centrum. Det finns ledtrådar, teorier och misstankar, eftersom föräldrarna ligger i vårdnadstvist och pappan anklagas för att planera kidnappa barnet till sitt hemland. Kurt får dessutom anledning att blicka bakåt i samband med ett mord och inser att lösningen kan ligga långt bak i tid, till fallet från förr, och han behöver ta tag i jobbiga saker för att komma någonstans med dagens fall.

Å ena sidan borde man kanske recensera en film utifrån endast filmen själv. Å andra sidan, när man spelar i en så överbefolkad genre som svenska polisserier, då är kravet på originalitet mycket större, de som bygger historierna måste anstränga sig mer, och vad gäller den grundläggande historien här, veckans fall, finns det inte mycket som väcker intresse. Gåtans lösning, orsaken till försvinnandet, är förvisso vad jag vet hyfsat oanvänt i svensk kriminologisk fiktion men vägen ditt går likt förbaskat över en välutnyttjad landskap.

Och brukar Kurts chef stå på sitt arbetsrum och titta ut genom fönstret, eller gjorde han det för han visste att Kurt var på väg och ville verka auktoritär, eller är det helt enkelt regissören/manusförfattaren som råkat klämma in gammal teatralisk klyscha? Jag lutar åt det sistnämnda. 

Och ändå finns det absolut positiva inslag, sådant som gör att Wallander håller högre klass än de flesta andra dussindeckare. Här finns givetvis Krister Henriksson. Här finns Charlotta Jonsson (”Sjätte dagen”, ”Bibliotekstjuven”), utmärkt och robust i rollen som Linda Wallander, Kurts dotter, tillbaka efter en (i världen Wallander åtminstone) oförklarad frånvaro, numera med man och barn. Här finns förstås övriga återkommande och gästande skådespelare, som vanligt en bra blandning. Duktiga skådespelare är något vi har gott om. Här finns också några karaktärsögonblick och relationer som känns givande, och Kurts resa verkar vara vad som verkligen är värt att hålla blicken på.

Kvar finns dessutom, tacksamt nog, Fläskkvartetten. Deras musik fortsätter ge serien en passande, säregen och lite kuslig stämning.

Trots att jag egentligen tyckte ”Försvunnen” var rätt tråkig finns det ingen anledning att mörka dess styrkor, att det finns sevärdheter, och (framför allt) om man nu är en av alla de (och jag dömer er absolut inte) som på riktigt uppskattar svenska dussindeckare, då är ”Wallander” antagligen det bästa inom området.

Men varför finns det fortfarande inga skåningar i Ystad? 

Bland dagens otaliga superhjältar på bio, ofta med mörka historier och plågade själar, är det lätt att glömma bort de mer lättsamma klassikerna som den första filmatiseringen av Superman. Visst är det lite fånigt och oförargligt men likt är en lättuggad serietidning så är det snyggt, underhållande och charmigt.

Superman och hans äventyr förverkligades redan på 1940-talet i en TV-serie med den i övrigt okända Kirk Alyn i titelrollen. Vi har senare sett honom som aningen enkelspårig hunk i TV-serierna ”Lois & Clark” och ”Smallville” samt i Bryan Singers snabbt glömda ”Superman Returns”. Det var dock i den framlidne Christopher Reeves skepnad biopubliken först kom att lära känna – och älska – mannen av stål.

Även den mest oengagerade icke-nörden kan storyn om hur vetenskapsmannen Jor-El skickar sitt spädbarn Kal-El till Jorden när han förutspår att deras planet Krypton kommer att förgöras. Hela denna inledning är för en icke insatt rätt löjlig om det inte vore för det briljanta rollvalet av Marlon Brando som Jor-El – det krävs en legend med hans pondus för att man ska tro på allt detta rymdbabbel.

Så småningom landar Stålis och historien på Jorden där en annan legend, Glenn Ford, agerar pojkens pappa för att förmedla några välvalda visdomsord innan han biter i gräset (för dramatikens skull, ni förstår). Vår hjälte växer upp, blir glasögonprydde Clark Kent (Reeve) och hamnar på Daily Planets tidningsredaktion där han hopplöst förälskar sig i Lois Lane (Margot Kidder). Allt är frid och fröjd tills Lex Luthor (Gene Hackman) börjar smida planer.

Ja, allt det här vet ni ju redan. Och även om för de som inte sett filmen så är det klassiska scenarior som gäller. Men i en sådan här film fungerar klyschorna. Dels för att den faktiskt var en av de första men främst för att det tillhör genren. Allt är gjort med glatt humör – man köper detaljer som att Lois Lane inte ser skillnad på Clark Kent/Stålmannen för den romantiska styrkan i historien.

Allt är lite extra med socker på – John Williams pampiga musik, actionscenerna som ofta liknar något ur en Irwin Allen-producerad katastroffilm, den diaboliske skurken och hans underhuggare förstärkt av den alltid lysande Gene Hackmans närvaro. Kidders Lois Lane är dessutom en aning vassare och mindre våpig än andra kärleksintressen i genren och det finns små, eftertänksamma sidohistorier som skurkens kvinnliga sidekick som ”aldrig får till det med de goda”.

Dagens superhjälte är mer allvarsam, dyster och ofta med ett mörkt förflutet och/eller plågad själ. Vi har sett det inte minst i Christopher Nolans Batman-trilogi och lär säkerligen få se det i Zack Snyders Superman-reboot ”Man of Steel”. Och visst finns det något lockande i att dyka ner i en superhjälte som dennas inre men därmed sagt så behövs ibland trikåklädda figurer som denna – en glad, hurtig Christopher Reeve med klämkäcka one-liners. Då gör det inte så mycket att specialeffekterna är föråldrade och speltiden på tok för generös. Det där barnsliga glädjeruset när Stålis räddar dagen infinner sig fortfarande.