Mobbning är ofta lika plågsam på film som i verkligheten med undantaget att det oftast finns ett betryggande skyddsnät mellan film och tittare. ”Smärtgränsen” skippar skyddsnätet och tvingar oss uppleva huvudkaraktärens hemska upplevelser genom avskalat, odramatiskt spel och dokumentärliknande kamerastil.
I en tid då inte bara CNN och en hel småstad i Ohio värnar för två våldtäktsmän istället för deras offer, och en ung kvinna dör efter skadorna från en gruppvåldtäkt, så känns en film som ”Smärtgränsen” olyckligt relevant och viktig. Fokuset ligger inte på just våldtäkt men skildrar med skräck hur en ung, sexuellt aktiv kvinna behandlas av en monsterlik omvärld.
Filmen utspelas i en småstad dit tonåriga Alejandra (Tessa Ia) och hennes pappa (Hernán Mendoza) flyttar efter moderns död. Medan den sörjande fadern kämpar med nya jobbet och vardagen så ansluter sig Alejandra till ett festande gäng i skolan. Efter ett spritindräkt bikiniparty kablas en olycksalig video på Alejandra ut på skolan och en mobbning som blir allt mer omänsklig inleds…
Man nästan skakar av vrede under den plågsamma tortyr vår huvudkaraktär får utstå under filmens gång. Trots att man är medveten om att det är fiktion så tillåter den dokumentärliknande över-axeln-stilen (inte helt olik Ruben Östlunds alster) publiken att uppleva hemskheterna i filmen. Det känns hela tiden på riktigt och blir aldrig dramatiskt eller sentimentalt, som det lätt blir i Hollywood-film eller vår svenska ”Hip hip hora” trots goda avsikter.
Mycket är tack vare Michel Francos suggestiva regi och Tessa Ias briljant avskalade rollprestation (båda gör här sin andra långfilm!). Den senare undviker med bravur att bli en stereotyp och förvandlas varken till offer eller hämnare. Hennes trötta, apatiska uppsyn ger karaktären en perfekt, tonårstypisk personlighet. Det gör det hela värre att se när man anar hur mycket hon lider inuti.
Hennes jämnåriga motspelare känns lika naturliga dem och Mendoza är fantastisk som pappan, även om hans historia av naturliga skäl inte engagerar lika mycket. Visst kan här tyckas att man scenerna är väl stillasittande och långa, och att man utelämnar väl många karaktärers öden men här finns även en brutal skildring av mobbning lika varig och obehaglig som ett öppet sår. En omskakande film som är jobbig att se men desto viktigare att uppleva.
