Sitter på en halvsunkig restaurang på Mallorca, tv:n visar finalen från ATP-turneringen i Cincinnati mellan Rafael Nadal och John Isner. De enda som sitter där för att följa matchen är två locals i 70+-åldern.
Kommer på att Rafael Nadal är ju från Mallorca och dröjer kvar en stund och kollar på matchen. Och plötsligt får jag en rejäl tennisflashback.
Jag spelade en del tennis som ung. Jag var dock aldrig något vidare bra. Men jag skulle vilja påstå att tennis är nog den svåraste racketsporten. Bordtennis, badminton och squash är enligt mig något lättare för en total nybörjare att få något ut av.
Nåja, jag spelade ändå en del, var även med i några turneringar. Ett av mina bästa och värsta minnen är när jag spelade en tävling på svenska sommartouren och på banan bredvid spelade Peter Lundgren, tidigare svensk Davis Cup-spelare med tre ATP-segrar i bagaget och senare framgångsrik tränare för bland andra Roger Federer och Marat Safin.
Under hela min match var jag så jävla rädd för att jag skulle få felträff och att bollen skulle flyga över till Lundgrens bana och störa hans match. Fy fan.
Flera år senare i mitt yrke fick jag intervjua en kille vid namn Staffan Falkenström. Han var väldigt en lovande tennisspelare som ung. Hans främsta merit kan man väl säga att han har 1-0 i facit mot just Rafael Nadal. Segern kom i en juniorturnering 1997 när Staffan var tolv bast.
Rafael Nadal vann finalen mot John Isner i Cincinnati med 7-6, 7-6 och en annan väldigt intressant grej är ju att bara för en vecka sedan när den senaste ATP-rankingen kom ut så fanns det inte en enda jänkare rankad bland de 20 främsta … det har inte hänt på 40 år att ingen amerikan varit utanför den listan. John Isner var just den som halkade ur topp-20-listan, men är väl snart tillbaka tack vare finalplatsen …
… samtidigt som bäste svensk försöker slå sig in bland de 500 bästa. Ungefär så illa är det, va?