Det fanns mycket att tycka om i den första ”Baksmällen”-filmen. Historien om hur några vänner efter en svensexa i Las Vegas vaknar ur jordens värsta bakfylla och måste rädda sin kompis bestod av ett vilt tempo, skabrös humor och rolig slapstick.
Dessutom samspelade männens roller ovanligt väl. En amerikansk kritiker har gjort en bra freudiansk tolkning: tandläkaren Stu (Helms) är överjaget, charmören Phil (Cooper) jaget och den lätt psykotiske Alan (Galifianakis) detet. Den andra filmen, som utspelade sig i Bangkok, var en mindre lyckad och mer actionfylld variation på den första.
Del tre börjar inte med bröllop utan begravning. Och själva baksmällan är konsekvenser av händelser i de föregående filmerna, och inte av fylla. När gänget – eller Vargflocken som de kallar sig – efter ett ingripande kör Alan till ett behandlingshem prejas de av vägen. Det visar sig att Chow, den utflippade thailändske gangstern som ställde till det i ettan, stulit guld som tillhör en annan arg gangster, och det blir nu Vargflockens uppgift att fånga in Chow. Annars dör deras vän Doug.
Via Tijuana – och en intrig som i mängden biljakter, mord, inbrott och fallskärmar mer liknar en film ur ”Oceans”-serien – slutar trilogin så i staden där den en gång började.
Man ser nu med all oönskvärd tydlighet exakt hur krampaktigt trist det här har blivit: drog-, bajs-, sex- och minoritetsrelaterade skämt som går på tomgång. För att inte tala om rollfördelningen. Det som en gång i tiden var välsmort bärs upp av skådespelare som tycks kedjade till kontrakt om tre filmer. Stundom är filmen väldigt underhållande men tre filmer får räcka.
Christian Ternstedt
Christian@mensworld.se