Kanadensaren Jason Reitman har regisserat komedierna ”Up in the Air”, ”Young Adult” och ”Juno” men överraskar nu med en klassisk Hollywood-melodram som låter Stockholmssyndromet stå i centrum.
En gång i månaden vågar sig Adele (Kate Winslet) ut ur sitt ide för att storhandla med sonen. Mest för att hon måste då det närmar sig skolstart för Henry, om hon själv fick välja skulle hon likt vampyren sky solljuset. Sedan den stora kärleken i livet, exmannen, lämnat henne för en annan kvinna har hon varit deprimerad och drabbas från och till av darrningar. Hon är en ensamstående mor som törstar efter beröring och omfamningar.
Just på deras rutinmässiga utflykt den här dagen dyker en blödande man upp som är på flykt från fängelset och farbror blå. Efter att ha hoppat ut ur sjukhusfönstret är han efterlyst för mord och riskerar en dom på 18 år. Frank (Josh Brolin) behöver ett ställe att slagga och ligga lågt på innan han drar vidare, och gör intrång hos familjen men fastnar fort för dess medlemmar. Han börjar hjälpa till i hushållet; tvättar golvet, byter olja på bilen, briljerar med sina matlagningskunskaper, får Adeles dopaminsystem i schack och blir en fadersfigur för Henry att se upp till år 1987 under helgen för den amerikanska högtiden Labor Day.
Jason Reitman fogar samman Frank och Adeles livshistorier på ett stiligt sätt samt Henrys syn på deras vägval utifrån att han måste ruva på hemligheten om deras speciella gäst och testar tittarens tålamod med att dra ut på avslöjandet om hur en sådan kärleksfull man, som inte är en empatilös psykopat, kan ha gjort något så oförlåtligt. Vidare verkar Reitman ha fått ticks för de överemotionella ögonblick som karakteriserar Douglas Sirks inte så purfärska favoritgenre melodramen. Vi ser de tre personerna i fokus stå och knåda degen till en persikopaj till stämningsfull komposition och en tröstande hand lägga sig över en axel med en styrd kamera som registrerar rörelsen. Hos 50-tals publiken kunde sådana gester kanske gå hem men 2014 är det svårt att få de att bli annat än cheesy.
Men det finns ändå några lager av förnyelse och i grund och botten är ”Labor Day” en coming-of-age-historia. Vad beträffar spetskompetensen, manusförfattandet, har den flerfaldigt Oscarsnominerade hamnat i ett något onyktert tillstånd där dialog stundtals svajar till. Det gör däremot aldrig hettan mellan Frank och Adele. Den elden brinner starkare än något annat
Christian Ternstedt
info@mensworld.se