Det har varit en stressig vecka. Efter att ha varit runt på vägarna ett tag, hade jag en hel del att ta tag i när jag kom hem. Jag hade dessutom en del att tänka på. Hur ska man se på det här med resor, till exempel? Aftonbladet hade dessutom tagit upp ämnet om restid till och från arbetet, vilket jag har funderat en hel del på. Jag har ju rest kors och tvärs runt jorden i hela mitt liv. Skulle man rita en linje på en jordglob med mina resor med en tunn penna, skulle det mesta av jordgloben se ut som ett garnnystan. Jag hade dessutom en del viktiga beslut att fatta, så jag gjorde som jag brukar. Jag gick ner till Lötsjön i Sumpan, och frågade Gässen om råd och vägledning. Det gör jag alltid vid liknande tillfällen.
Jag återkommer till frågorna kring resor, men jag måste pinna på lite med uppladdningen av bilder här i bloggen. I skrivande stund är jag i min hytt på Silja Galaxy i hamnen i Stockholm. Det hela började igår, när jag mönstrade på för att Dj:a hela helgen på detta fartyg.
Solen sken och det var lika skön värme som jag brukar känna i Spanien, där jag under min livstid spenderat mycket tid. Kanske tänkte jag på Spanien på grund av den Paella, jag dagen innan hade tillagat på grillen, på hederligt Spanskt manér!
(Paella del Caza Raza)
Väl ombord checkade jag in i min svit.
Jag måste ha en svit när jag spelar på båtar. Det har ingenting med divalater att göra. Jag är en enkel människa, som sovit på de mest underliga ställen. Det konstigaste var kanske när jag i 17-års ålder besökte Göteborg för att se Dylan och Santana. Jag hade ingenstans att sova, så jag tog mig in på Ullevi, klättrade upp i ett fotbollsmål och la mig i nättaket, som utgjorde en utmärkt hängmatta. Jag sov gott, men uppvaknandet var inte lika skönt. Kling och Klang väckte mig genom att peta mig hårt i ryggen med sina batonger.
Men min personlighet kräver utrymme och möjlighet till avskildhet från människor. Därför måste jag ha en svit när jag spelar på båtar.
Kvällen till ära hade jag fått namnet ”Party DJ Raz”. Det passar ju bra på sådana här båtar, tänkte jag när jag började sortera alla mat och drinkkuponger som ingår i gaget vid dessa kryssningar.
När man passerar Oxdjupet hoppas man alltid att kaptenen är någorlunda nykter. Det var han säkert denna gång, som ni ser på bilden ovan.
Det är vackert att kryssa ut genom Stockholms skärgård. Jag hängde på min balkong och softade innan kvällens spelning 24.00, Swedish time.
Att spela på båtar skulle jag aldrig vilja göra heltid, men då och då är det kul. Det är andra bullar än att stå på en houseklubb med musikmedvetna människor, som kan låtarna som just släpptes på beatport.
Helt plötsligt känns det som när man spelade för 20 år sedan. I publiken finns allt från skuttande 5-åringar till pensionärer som rullar ut rullatorn på dansgolvet. Kineser, Svenskar, Koreaner, Ryssar, Finnar och all världens nationaliteter är representerade. Det är det som gör det kul då och då. Att tänka låtval med största gemensamma nämnare, hålla hoppet uppe för alla som har sin egen musiksmak och att hålla alla som vill snacka på avstånd är en prövning.
Spelningen gick bra, förutom en jobbig snubbe, som varken kunde Svenska eller Engelska, som ganska överförfriskad stod och gestikulerade, försökte säga något, och var allmänt jobbig. Jag hade lust att ge honom en lavett, men gav vakten ”onda ögat”, som snabbt gick fram till pajsaren och straightade ut honom.
Dagen efter var skön. Dj Mixy, tidigare säkerhetsansvarig på våra RobnRaz-turnéer, hade åkt med med fru och polare, så vi hängde mest på soldäck med fint väder hela dagen.
Det var en hel del jobbiga, skrålande människor på soldäck, och möjligtvis var skylten ovan ett sätt att ursäkta dessa. Jag läste det så i alla fall…
Nu lägger jag ut från Stockholm igen, med nya människor, nya förhoppningar, nya slagsmål, nya romanser och nya spyor i hytterna. Samma resa igen. Lite annorlunda bara.
Vad gäller resor till och från jobbet, som Aftonbladet frågade folk om, sa de flesta att de accepterar en resväg till jobbet på under en timme. Det blir två timmar om dagen. Det blir 10 timmar i veckan. Det blir 40 timmar i månaden. Det blir en vecka i månaden och 12 veckor per år.
Hade man 12 veckor tillgodo per år, att göra annat än att sitta i bilköer, och passera femåriga vägbyggnadsprojekt där det under 6 timmar om dagen står tre jobbare och hänger, skulle de flesta nog vilja göra något annat den tiden. Det är ett sätt att se på saken. En annan synvinkel, som jag tillämpar själv ibland, är att välja en längre väg, som tar längre tid, bara för att den är trevligare.
När jag har medpassagerare i bilen får jag ofta höra; ”Varför tar du den här vägen? Den tar ju 45 minuter, den andra tar bara 30 minuter”
Mitt svar blir då, att jag hellre njuter 45 minuter än att plågas i 30 minuter, i syfte att vinna 15 minuter. Allt beror på hur man ser på saker och ting.
I slutänden är allt en enda resa, och resan blir oftast till slut viktigare än själva målet. Inte bara på en kryssning med Silja Line.
Skepp o´hoj!
Rasmus Raz Lindvall