Med en förvånansvärt smart tanke bakom blir ”This is the End” en av de roligaste produktioner vi sett från det här gänget. Filmens största värde ligger onekligen i att samtliga skådisar får driva med både sig själva och varandra på ett sätt som även vi skeptiker har svårt att inte falla för.
Vi har sett den här skaran ihop förut, eller i alla fall olika konstellationer av den i bland annat ”På smällen”, ”Supersugen” och ”Pineapple Express”. Den största skillnaden med ”This is the End” är att killarna här inte spelar det festande grabbgäng vi är vana att se – de spelar sig själva. Något som visar sig vara i princip samma sak.
Efter en ändlös rad filmer där de flesta av dem porträtterar snarlika karaktärer är det kanske inte så konstigt att det är så allmänheten uppfattar dem, något som blir tydligt i filmens första scen där någon hånfullt frågar Seth Rogen när han ska börja med skådespeleri på riktigt.
Rogen har tidigare gått ihop med Evan Goldberg för att skriva manus till ett par av ovan nämnda, så gott som alltid Judd Apatow-inspirerade, filmer. Detta är dock första gången för dem båda i regissörsstolen. Rogen har som vanligt en av huvudrollerna, och resten har getts till James Franco, Jay Baruchel, Jonah Hill, Craig Robinson och Danny McBride.
Det skulle kunna bli en tröttsam produktion. Det låter helt enkelt inte som en särskilt bra idé att göra film som en ursäkt för att få hänga med polarna på arbetstid. Men så enkelt har Rogen inte gjort det för sig själv. För trots att det börjar med att han hämtar upp Baruchel på flygplatsen för en episk helg med tv-spel, alkohol och marijuana så anar man snart att ”This is the End” kommer bjuda på mer än billiga flabbskämt.
Först och främst har vi det faktum att killarna låtsas spela sig själva och iomed det låter manuset driva hejvilt med diverse förutfattade meningar folk har om dem. Eller i vissa fall raka motsatsen. Michael Cera får nämligen under sina få minuter på duken framstå som en riktigt pervers och elak jäkel som tydligen dessutom går hem hos brudarna.
Sedan har vi handlingen. För det som börjar som vilken fest som helst spårar snabbt ur när världens undergång verkar stå för dörren och de flesta av gästerna, inklusive Rihanna och Aziz Ansari, försvinner ner i ett gapande eldshål till inferno.
Kvar är sex ovan nämnda killar som barrikaderar sig hos Franco för att vänta ut räddningen. De är ju världsberömda skådespelare ändå, och därför viktigare än vanliga Svenssons. Någon måste väl snart komma till deras undsättning, tycker de.
Under tiden gör de det bästa av situationen. De festar loss på mängder av droger, de filmar en uppföljare till ”Pineapple Express” och de käbblar om vem som ska få äta husets enda Milky Way. Det är ingen problemfri tillvaro. Jay gillar egentligen inte någon av Seth andra vänner, speciellt inte Jonah Hill och att nu behöva dela bostad med gruppen är något han är rätt butter över. Danny McBride var å sin sida inte ens inbjuden till festen och gänget upptäcker honom förfärat morgonen efter när han vaknat upp från sin avtuppade tillstånd i badkaret. Pretentiösa Franco är mest oroad över att hans älskade konstsamling hotas av den stundande Armageddon.
Många filmer i den här genren har ingen ambition av att vara särskilt smarta utan räknar med att de har en tillräckligt stor skara trogna fans med rätt typ av humor. Jag har insett för länge sedan att jag inte sällar mig till denna grupp. Men då och då kommer det ett verk som sätter ribban lite högre, som inte bara tar enkla genvägar och som det faktiskt finns en tanke bakom.
”40 Year Old Virgin” och ”Supesugen” är några exempel och ”Hot Tub Time Machine” funkade också. Och jag är glad att meddela att ”This is the End” också lyckas med konststycket att vara fylld till bredden med så kallad grabbhumor utan att för den sakens skull kännas fördummande. Som det ser ut nu i USA tas filmen emot på ett sätt som påminner om den första ”Baksmällan” när den kom. Att det dessutom var kvinnorna i min salong som skrattade högst säger kanske något det med.
Till skillnad från de filmer Rogen skrivit för innan så har ”This is the End” faktiskt smart dialog. Visst hamnar den mestadels kring regionen under bältet, och visst kan de inte låta bli att onödigt gå över gränsen en handfull gånger, men när det är skickligt skrivet så är det, oavsett ämne. Och med ett slut som lämnar ett stort leende på läpparna så träffar ”This is the End” precis där den ska.