ROBINSON – Utifrån och inifrån

 

Ja vad ska man säga… Revanschen?
Den uteblev på det sportsliga planet i år men när man blickar tillbaka 10 år när man första gången såg Robinson och där och då drömde om att söka och kanske få komma med i framtiden känns det häftigt….., ja det känns stort att få förverkliga en dröm och särskilt roligt att man fått möjligheten att få vara med om det här stora äventyret som få andra får vara med om och som för dem som aldrig varit därere på någon ö, aldrig kommer förstå. Varje år har det varit över 9000 sökande och att få vara en av de 250 deltagare som fått chansen sedan starten 1997 kan man vara stolt över. Jag kom med första gången (2011) för att jag var en färgstark person med unikt namn och speciell bakgrund (Island, internat, Handelsstuderande, Östermalm, vågar säga vad jag tycker, taktiker). Jag passade in i deras grupp och det var som upplagt för intriger och dramatik. Kortfattat kan man säga att jag väckte känslor och blev en stor karaktär/bad-guy förra säsongen och om inte lite vinklades som en väldigt arrogant, självgod paktsmidare som tyckte mig vara lite bättre än alla andra. Jag spelade spelet fullt ut och tog på mig den roll som förväntades men kunde i alla fall gå rakryggad därifrån efter avsnitt 9 och vara stolt över att aldrig ha gnällt, vunnit några tävlingar, stått emot när vindarna blåst som värst och visat mod, starkt psyke och stått för det jag gjort.
Inte kunde jag ana att jag knappt 11 månader senare skulle jag stå där igen på en öde ö med nya lagkamrater och faktiskt många av de kultförklarade robinson-legenderna som jag växt upp med och som fått mig intresserad av programmet. Det var aldrig helt självklart att jag skulle ställa upp igen och konkurrensen om de 12 platserna var stenhård. Produktionsbolaget och Tv4 valde ut ca 70 personer från de olika säsongerna och av dessa var ca 50 positivt inställda till ett nytt deltagande. Det var inte konstigare än så än att vissa var klart mer favoriserade än andra och att många av oss fick verkligen åka hiss upp och ned veckorna innan i rangordningen tills de bara knappt en vecka innan avresa äntligen fastställde uttagningen. Då hade jag kommit med i sista vevan och skulle bli den yngste veteranen någonsin (22 år) och var som ensam representant för de senaste två säsongerna. Jag var enormt revanschsugen och hade så mycket mer att visa upp efter förra säsongen och samtidigt stack jag inte under stol med det att det är en fantastisk chans att få visa upp fler sidor av sig själv och sin personlighet. Att få avsluta den här framgångssagan och få vara en del av super-revanschen kändes oerhört roligt så klart.

På vilket sätt var denna säsong annorlunda än från de tidigare?
– Först och främst är det en stor skillnad när man gjort hela det här äventyret en gång tidigare. Man är van vid kamerateam, kan rutinerna, är inställd mycket tidigare både fysiskt och psykiskt om vad man gett sig inpå och framför allt är man mer avslappnad och medveten om att alla här kan samma trix och knep som dig. En annan skillnad jag personligen kan berätta om är att säkerhetsinformationen, gästfriheten, löneersättningen och samarbetet med produktionsbolaget och deltagare var klart bättre än året innan. I år var det ju sista säsongen så klart att allting var upplagt för den bästa säsongen någonsin.

 

Castingen / urvalet av deltagare.

– Jag blev lite förvånad att vi endast var 12st utvalda deltagare vilket är väldigt lite jämfört med tidigare säsonger (18-21 i snitt). Jag hade också räknat med att några andra färgstarka profiler skulle varit med oss på ön vilket inte var fallet av olika anledningar. Bland några av mina stora ”idoler” /favoriter som inte var med på ön hittar vi Pål Hollender, Erold Westman, Lars Gåre, Emma Andersson, Johan Hellström och Jarmo. På slutcastingen och bland vännerna som man lärt känna hoppades man extra mycket på: Elin Bjerre, Tommy Bang, Helene, Christian Ternstedt, Anna Lundh, Mikko Natri, Mats Thelin/Daniel Sjökvist för att nämna några.

Så här i efterhand hade det ju varit roligare med ett större antal deltagare på ön och kanske en större bredd i säsongsurvalen också. Vissa säsonger var överrepresenterade och vissa säsonger (ex. Karibien och 2010) som av mitt tycke är kanske de bästa säsongerna efter SVT-eran saknade helt deltagare, med Suzanna Benjaminson som undantag.

När man fått lära känna årets deltagare måste jag säga att det är en fantastisk härlig mix av människor och att vi haft och kommer ha otroligt kul ihop även i framtiden. Enda skillnaden från tidigare säsonger är att det inte varit så mycket ”tissel i buskarna” och interna romanser som det brukar vara i samband med varje säsong. För utomstående så kommer man vissa människor oerhört nära och vi blir ju som en hel familj som varit med om någonting som ingen annan kan någonsin helt förstå.

Iskall avrättning. Varför?

– Ja, som ni märkte kom detta som en stor chock och överraskning och inte bara för mig. Oerhört surt att behöva åka hem så tidigt och i onödan som det kändes. Första dygnet efteråt var man som vanligt ganska tom och full av frågetecken och funderingar. Varför? Hur tänkte hon? Vilka var motiven, vad kunde man ha gjort annorlunda etc….I korta drag kan man säga att jag ångrar två saker. För det första att jag inte bara grävde ner mig i sanden eller tog en sightseeing i skogen sista dagen innan ö-rådet för att komma långt bort från allt paktande och snack. För som ni kanske förstår så var jag och Mirre närmast varandra av alla på ön trots att jag var mycket bättre vän med Micha och att Bea och Mirre hängde ihop alla dagarna. Jag ville få ut Bea som jag såg som den svagaste länken och den som skapade mest oreda och dålig stämning i laget medan Mirre ville få ut Micha som hon såg som det största hotet samtidigt som de haft lite gnissel sig emellan vid ett antal tillfällen….
Men uppläget var klart. Jag, Bea och Mirre skulle rösta på Micha klart slut. (mot min vilja, Mirre hade ju två röster vilket jag aldrig berättade för Micha av lojalitetsskäl till Mirre)
Pga att jag sedan sprang lite för mycket Michas ärenden som en god vän framstod ju jag mer och mer som ”paktmästaren” och den som vände kappan efter vinden så bara någon timme innan ö-rådet så gjorde Mirre en kovändning och valde att säkerställa sin egen säkerhet genom att sticka en kniv i ryggen på en vän som hon bara någon timme innan ö-rådet suttit och samtalat med öga till öga och då inte gett en enda intention om hur det egentligen låg till. Bea och jag kom sedan aldrig bra överens och Mirre själv har ju sagt att hon klart påverkades av henne.  Men som sagt, det här en del av spelet och är man med i leken får man leken tåla. Det är klart att det kändes jäkligt surt och väldigt onödigt varför det som hände hände. Men jag fick själv lära mig mycket av det här och framför allt att kunna ta en förlust, kunna se det positiva och ta med sig det och att lära sig gå vidare och släppa taget. Det fanns egentligen ingenting jag kunnat göra annorlunda i år och det som hände, hände helt utanför min kontroll. Kanske skulle ha gått hela vägen med Milf-Mirre i alla fall? Man borde ju ha lärt sig vid här laget att man inte kan lita på fruntimmer…Eller hur grabbar?

Det ni inte visste om årets säsong….

-Veteraner är ju slipade rackare så trots flertal kontroller och hög säkerhet så hade produktionen ingen aning om att flertal deltagare lyckats på kreativt sätt, komma åt tv-teamens förnödenheter på ön, dvs snackslådan som är full av choklad, chips, godis och annat smått och gott. Tittar ni noggrant så ser ni nog vilket lag som knappt gick ned i vikt första veckan 🙂
Vi skulle kunna skriva en hel bok om allt annat som händer där på ön.
Ni tittare får se, ca max 5-7% av allt det som händer på och runt omkring ön. Så mycket missar ni

Är Robinson verkligen på riktigt och hur tufft är det?

– Jag har fått frågan om vi fick ha med oss våra iphones på stranden, ifall vi fick mat vid bakom kamerorna och ifall vi fick ta med oss böcker och ombyten ute på ön. Svar: Nej och åter nej. Robinson är verkligen på riktigt (varför det överlevt år efter år, det är genuint!) och vi lever bland dödliga djur (som vi ser och vet om), har endast vatten, solskydd och salt att leva på förutom några kokosnötter och det vi hittar och vinner i tävlingar). Vi har noll koll på omvärlden och får ingen information om när saker sker och hur spelet och spelreglerna ändras/utvecklas. Det handlar om att överleva på alla plan. Socialt, psykiskt och fysiskt. Personligen tycker jag att tristessen och att tiden går så otroligt sakta är det tuffaste sakerna på ön. De långa nätterna på dessa hårda och ojämna bambusrör, myggen, sandlopporna, kokos och ris är inget man direkt kommer sakna heller kan jag säga.
Däremot är det ganska skönt att inte vara uppkopplad hela tiden, få en riktig ledighet från dator, mobil, jobb, skola etc. Jag menar hur ofta gör man det hemma? Alltså kan koppla av helt och lämna den digitala världen helt? Händer ju inte….Att sedan leva och vistas i den otroligt vackra och fantastiska naturen i Filippinerna i 30 graders solsken är ju inte fyskam det heller.
Ja, man är så otroligt tacksam över att fått vara med om detta och ha fått växa som människa. Alla nya vänner man fått, all självinsikt, erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen. Tacksamhet och perspektiv. Alla vi som varit med i detta program under alla dessa år, oavsett hur olika vi är så har vi så mycket gemensamt genom det här.
Ni utifrån har starka åsikter kring oss, programmet och kring våra syften och val. Men det spelar ingen roll….

Alla vi ”Robinsonare” kanske har en diagnos. Varför söker vi annars till det här programmet? Vi får kanske alla lite hybris och förändras som individer och blir mer självupptagna eller har svårt att släppa minnena, människorna och upplevelserna. Men det spelar ingen roll för ni kommer ändå aldrig förstå vad vi varit med om. Allt det vi kommer bära på resten av våra liv och som ingen ta ifrån oss. Någonsin. 

 

X Robinson-Hjalmtyr
– nu väntar nya äventyr och nya utmaningar!
dö inte nyfiken och se till att framrutan alltid är större än backspegeln.
VI SES PÅ NÄSTA Ö-RÅD!