Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.
Före detta FN-soldaten Gerry Lane lämnar fru och barn i säkerhet på en flottbas och återvänder i sin forne arbetsgivares tjänst för att förhoppningsvis hjälpa till att hitta ett botemedel mot den senaste pandemin. Den har den obehagliga bieffekten att folk som smittas dör, för att sedan sekunderna senare återuppstå som kannibaler och börja käka på vem som än råkar befinna sig i deras omgivning.
En hel del utvecklingar följer bland andra katastrofauteuren Roland Emmerichs jordens-befolkning-attackeras-och-måste-slå-tillbaka-mall (något som lätt idag kan härledas till den fortsatt uppjagade oron kring hotet från terrorister och liknande) men med den finjusteringen att det aldrig blir för sentimentalt. Även detta mumsande av människokött har vi sett flera varianter av förr varför det torde vara rätt svårt att komma på något nytt i genren, vilket ändå är faktiskt just det som sker i filmen. Till exempel så passar välbekanta uttrycket ”walking dead” inte alls in i sammanhanget då de (o)döda i ”World War Z” i princip aldrig promenerar utan istället har en fart som skulle göra Usain Bolt galen av avundsjuka. Visst rörde sig onekligen de infekterade rätt snabbt också i ”28 dagar senare”, liksom i Will Smiths solouppvisning ”I am Legend”, men här slår verkligen zombiemassans tempo och påhittighet det mesta.
Brad Pitt som Gerry Lane är mycket stabil och inte så att jag direkt var rädd för något annat, men han lyckas faktiskt vara ännu mer trovärdig både som den omtänksamme fadern och som den ofrivillige hjälten än jag hade hoppats. Och även om i princip alla andra i ensemblen är relativt okända för mig lyckas de kollektivt med Pitt i spetsen bära det berättade med fullständig övertygelse från början till slut.
Det är mindre blod spillt och färre kroppsdelar utspridda än vad som är brukligt i en zombiefilm och man går heller inte, som så ofta, in under ytan på karaktärerna som strider mot ohyran. Här väljer man att istället fokusera på den fartfyllda dramatiken, och lyckas på så vis också leverera ett energiskt och välspelat actiondrama lämpad även för de mer kräsmagade.
Det är verkligen sällan man får ett så här fullspäckat spektakel av spänning presenterat för sig och i ”World War Z” ges verkligen inte många tillfällen till varken andning eller eftertanke. Det är fullt ös medvetslös hela vägen och efteråt måste jag pusta ut och samla mig, vilket åtminstone i mitt fall skedde med ett brett och mycket nöjt leende på läpparna.
Trots vissa snårigheter i intrigen, stundvis lite väl snabba klipp och en sedvanlig kärnfamiljsvurm med en vid telefonen ständigt väntande hustru, vinner filmen på sin rättframhet och ett till viss del nytänkande vågspel på armageddons rand, som jag fann oändligt underhållande!