Då har man precis återhämtat sig från livets tredje ryggskott som hamnar på plats 2 på Pain-listan.
Ni som aldrig haft ryggskott kan skatta er lyckliga. Det gör inte, som ni kanske tror, lite ont när man försöker ställa sig upp, att det går att ”skaka bort” som en sovande hand till exempel.
Nä, det är den absolut värsta smärtan jag någonsin upplevt. Mitt första ryggskott fick jag i början av 2000-talet på en innebandyträning. Skulle vända tvärt och plötsligt kändes det som att ryggraden trycktes ihop. Det var bara att sakta kliva av plan. Väntade sedan på läktaren tills de andra var klara så jag kunde få skjuts hem.
Jag visste då inte att det var ryggskott, trodde att det var någon sorts sträckning eller nåt. Hur jag ens kom in i eller ut ur bilen vet jag inte i dag, för jag haltade bort till min säng och ur den kom jag inte upp igen.
Eller ja, på natten behövde jag kissa, men jag kunde inte ställa mig upp. Det gjorde ont bara jag andades. Det gjorde så jävla ont så jag började lipa. Jag var helt sned i ryggen, jag försökte stå helt rakt men jag var böjd som en banan, alltså åt sidan. Det tog nästan två veckor innan jag kunde gå ut ur lägenheten.
Mitt andra fick jag 2006, det vet jag, eftersom det kom när jag skulle byta blöja på min förstfödde son. Jag stod böjd framåt och reste mig tydligen för fort och felaktigt, för det högg till direkt. Jag föll rakt ner i sängen. Det här ryggskottet var dock inte alls lika illa som det första, för jag kunde ju ta hand om grabben.
Det tredje, det som jag åkte på nyligen, kom när jag skulle klä på min ettårige son (ja, tydligen är barn farliga för ryggen).
Jag hade honom i famnen och skulle resa mig från sängen. Nä, det tog stopp. Fick ringa sambon och be henne ta barnen till farmor och farfar, det fanns ingen möjlighet att jag kunde göra det.
Det som är bäst mot ryggskott, har jag hört, är att försöka röra på sig så mycket som möjligt, då läker det fortare.
Ja ja, jag smög omkring här hemma och det kändes rätt ok, bara jag tog det lugnt. Men sen, satan. Plötsligt högg det till, det var som om någon kört in handen genom min mage och greppat tag i min ryggrad och vridit om. Jag stod helt stilla i säkert fem minuter och skrek och gnydde, jag kunde inte röra mig en millimeter. Jag var helt spänd i hela kroppen och började svettas kopiöst.
Sedan förflyttade jag mina tår sakta, centimeter för centimeter, gned dem fram över golvet. Sen kunde jag ta mig till sängen och där blev jag liggande till nästa dag.
Här började jag bli ordentligt nervös, det var en fredag och på söndag skulle jag flyga till Turkiet.
Grattis, hur skulle det gå?
Lördagen var något bättre, men samma sak hände när jag zombielikt vandrat omkring en stund. Jag hade ett glas med en treo i (man ska äta smärtstillande för att lättare kunna vara uppe och röra på sig).
Hela ryggen spändes som en båge, glaset flög i golvet och jag höll krampaktigt min hand mot dörrkarmen.
Nu var det drygt 24 timmar kvar till avfärd.
Men som tur är har man bra vänner. Jag fick bättre smärtstillande medel (treo är ju inte direkt till någon hjälp mot ryggskott) av dem vilket gjorde att jag när jag rörde mig, inte drabbades av de plötsliga smärtattackerna.
På söndagen kändes det för första gången hoppfullt. Bara jag gick väldigt långsamt och tog en dos painkillers så skulle jag nog kunna sitta i en flygstol i 3-4 timmar.
Jag såg ju ut som om jag skitit på mig när jag gick, men det fick jag tåla.
För jag kom iväg.