Åh! Det är så roligt allt i mitt liv just nu! Jag har hittat på en så rolig och romantisk liten lek om presenten Martin ska få av mig. ÅH DEN ÄR SÅÅÅ FIN! Mamma blev lite rörd när jag läste upp alla lappar för henne, haha! Ja, jag vet att jag är en MEGATÖNT när det kommer till kärlek och känslor. Jag går all-in, skriver känslosamt as fuck och skiter fullständigt i om jag ser ut som en idiot-toffel. Jag kan ta det. Jag vill hellre vara mig själv som idiot-toffel än någon annan allanballan.
Nu har jag bokat tiden också. Tågbiljetterna med. Det är så JÄVLA spännande!! Jag har ju lovat att jag ska få honom att älska sina födelsedagar! Haha! Och på tal om det.. jag måste berätta en så fantastisk sak..
Han har ju haft en ganska dålig självkänsla. Varför vill inte jag gå in på då jag blir både förbannad och lätt kan spåra iväg när det kommer till det samtalsämnet, men när vi sågs ifrån början, alltså i år, så hade han knappt någon alls. Han talade ganska mycket om yta och utseende i början. Jag var lite förvirrad och fattade inte riktigt dealen. Jag har ju alltid gillat honom för hans nördiga sida. Ja, jag gillade honom utan alla muskler. Jag gillade hans gröna ögon, breda norrländska och intresse för TV- och dataspel. När jag väl fick lära känna honom ännu bättre, fick veta om hans bakgrund och alla hans detaljer om vad han tyckte och tänkte om världen, så gillade jag honom bara ännu mer. Älskade honom gjorde jag när han började bli extremt bekväm med mig – vilket han verkligen är nu (hahaha, gud tänker på när han är helt jävla fläng ibland och stryker sig naken mot mitt ansikte för att jävlas när jag tittar på TV, hahahahaha!!) . Och nu, nu kommer den bra nyheten.
Efter alla kvällar vi pratat, alla saker jag verkligen velat att han ska förstå, efter så många brev, fina saker jag sagt och allt jag gjort för honom – så har han fått en självkänsla. Han visade det så himla tydligt. Han klippte sig nämligen inte på veckor. No joke. Han sa själv att han inte hade varit så långhårig på flera år. Jag drog mina fingrar över hans hjässa och sa att han var skitsnygg. Och han log sådär fint som han gör när han trycker ihop sina vackra ögon och bara en glimt grönt syns.
Min Martin.
Det gör mig innerligt glad att han fått självkänsla och är trygg med mig. Jag vill att han ska känna så. Att jag drar upp honom om han ramlar ner. Jag vill att han ska känna sig älskad som fan, att jag alltid vill hans bästa. Han ska aldrig vara rädd för mig, aldrig vara tveksam över om han ska berätta något eller ej. Han ska alltid kunna öppna sig för mig, alltid kunna komma till mig och få mitt stöd. Alltid. Jag vill verkligen vara allt det.
Nu ska jag försöka sova lite. I morgon jobbar jag stängning och fredag är jag, faktiskt, ledig. Då ska jag laga ruggigt god mat till mig och mamma. Möjligen en abborre med pressad potatis, citronsås och rivna morötter. Efter blir det proteingodis och sen ska vi se på Netflix hela kvällen 🙂
Godnatt på er!