Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.
”The Guilt Trip” är en typisk roadmovie i vilken inte så mycket annan handling än själva resandet ryms. Mor och son ska åka genom USA i trång, liten bil. Han för att pitcha en affärsidé och hon för att han under ett svagt ögonblick råkade bjuda med henne.
Som det brukar, blir det mer än en resa på resan. Paret tar sig från stad till stad, men den komplexfyllda mor-och son-relationen tar sig också den en välbehövlig tripp.
När Barbra Streisand och Seth Rogen paras ihop som mor och son blir det en fin mix av gammalt och nytt. Inte bara rent åldersmässigt utan också vad gäller de olika komiska stilarna de båda kommit att representera. Streisand är en traditionell komedienne av den mer klassiska skolan, ständigt lite smårolig och självsäker utan att vara burdus. Hon är kvick i käften och har hela tiden mycket bra timing och parerar skickligt det som kommer hennes väg. Rogen däremot är den mer moderna lustigkurren. Han är gullig på ytan, men kommer laddad med lagom vulgära fräckheter redo att när som helst avfyras med effektiv betoning på köpet. Tyvärr kommer han inte till sin rätt i ”The Guilt Trip” som helt klart är mer Streisands typ av komedi. Det är också hon som till sist regerar med sin gestaltning som underfundiga Joyce och trots ett bitvis haltande manus köper jag karaktären nästan fullt ut.
Rogen är absolut inte dålig han heller men lämnar inget större avtryck när han gör en nedtonad variant av killen som han oftast brukar spela, minus alltså könspassningarna och det andra roliga. Och även om de två har en bra kemi, med snäll och fungerande jargong, så förblir han ett bollplank åt den mycket mer rutinerade och karismatiska Streisand. Filmen hade faktiskt vunnit rätt ordentligt på om hon hade fått en tydligare huvudroll istället för att något slentrianmässigt förpassas till att vara den tjatiga mamman.
Det finns överhuvudtaget en hel del som kunde gjorts bättre och historien om stackars Andy som tvingas lyssna på tantsnusk i bilstereon genom hela kontinenten hade absolut kunnat göras med mer humor. På något sätt landar det på vägen nästan i dramafacket och hela filmen är farligt nära gränsen till att bli för lågmäld. Den lyckas till sist ändå hålla sig på rätt sida och trots att tempot är hyfsat monotont och att det inte händer jättemycket så blir det förvånande nog inte direkt tråkigt någon gång.
”The Guilt Trip” är mer trivsam och charmig, än direkt skitrolig. Och den är absolut sevärd för rätt målgrupp, vilken jag tror är en annan än den som tilltalas av till exempel ”Baksmällan del 3”.