Trots att ”Wallander” har varit en av de bättre producerade serierna polisfilmer, har de sedan länge gått på för mycket rutin för att vara intressanta. För att ge någonting. Då är det kul att ”Saknaden”, med en historia som kretsar kring prostituerade och med ökad fokus på Kurt Wallanders förvirring, faktiskt tänder till lite. Inte mycket, det är fortfarande en bra bit kvar till något värt en Guldbagge, däremot ger det Krister Henrikssons tredje säsong en efterlängtad liten push.
Månadens fall erbjuder i grunden ingenting nytt. En kvinna hittas mördad, i mer än ett stycke, och visar sig snart vara av prostituerad med urspung i Östeuropa. Ett återkommande ämne inom de svenska deckarna. Men medan poliserna i Ystad misstänker den skumme hallicken, leder Kurts farhågor åt ett annat håll, mot en av samhällets mer respekterade medlemmar. Vilken av de båda falangerna har rätt? Kurts ökade förvirring gör honom inte längre till den mest pålitliga polisen i kåren.
Vilket definitivt ökar mitt intresse. Inte för att Kurt nödvändigtvis alltid har varit den som går i chefens ledband, men det känns som förvirringen, hans uppenbara sjukdom (vars ursprung eller orsak vi ännu inte vet någonting om), också gör honom mer offensiv, ger Kurt mer jävlar anamma. Kollegan Martinsson ska vara ansvarig och får sig en välbehövlig känga. Kurt går sin egen väg, får skit, visar sig har rätt, åtminstone ett par gånger.
Det leder för all del också till ett par av manusets stora svagheter. Felaktigheter. Luckor, om man så vill. Även om Kurt under de senaste filmerna visat större tecken på glömska och så vidare, väckt misstanke hos kollegorna, är han ändå i tjänst, han är ändå erfaren. Det känns konstigt att de så starkt går emot honom, vägrar lita på Kurt i en del situationer. Hittills har inte säsongens historier gett kollegorna någon anledning att misstro honom, så det är underligt hur snabbt det sker nu.
Det finns även en scen mot slutet som känns tillräckligt slarvigt skriven och för slappt skriven, att den nästan fick mig skriva ner betyget ett snäpp eller två. Det handlar om gnabb mellan två personer, lite väl lägligt placerat intill en klippa. Jag tror ni kommer förstå när ni ser den.
I övrigt är det som sagt ett ovanligt starkt inslag i serien, i tredje säsongen, mycket tack vare relationerna. Inte bara det som rör Kurt och hans tillstånd, utan även hans nya relation, eller hans relation till Martinsson, eller hans dotters relation till sin egen lilla familj. Och även avsnittets gästroller, såväl den döda kvinnans familj i hemlandet som hennes nya bekantskaper i Sverige. Det är sådant här som ger filmen, som ger serien, liv, och jag önskar att det funnits mer av den varan i serien. Mer fokus på karaktärer. Det hade behövts.
Dock att det fortfarande inte är någon som pratar skånska i Ystad.