Kylan biter i min nacke medan armarna bär tunga påsar ifrån mitt jobb. För ett och ett halvt år sedan gick jag här, stolt över mitt nya jobb, med rött hår och ingen aning om hur framtiden skulle arta sig för mig. Här gick jag med min Super Marioväska, med samma beroende för Cola Zero, men helt utan en plan, en bra plan. Jag hade dock en dröm; att få komma in på universitet, att få studera det jag så gärna ville studera.
Jag minns hur jag önskade att jag kunde få tillbaka känslorna för han som jag egentligen skulle gift mig med. Jag minns att jag hade ringen på mig ovanligt länge och att jag önskade att jag delade hans känslor.. men att de hade tagit slut. Jag minns att jag saknade min katt, min borg, mitt hem. Jag saknade att få laga mat till kärleken i mitt liv, att få vika hans kläder, känna doften av shower gel som letade sig in i sovrummet på morgon, somna bredvid någon som andades högre än jag, kunna köpa saker för två. Jag minns att jag gick där som singel och fann en stor frihet i det, men saknade en trygghet på samma gång.
Jag minns den där dagen då jag fick jobbet på MatDax och det kommer alltid vara en av de bästa dagarna i mitt liv. Hur det fick mig att inse att jag kunde saker, att jag orkade, att jag också var en del av samhället. Jag kommer alltid, alltid vara evigt tacksam över just det; MatDax. Alltid. Det blev min enda trygghet efter att livet gick i tusen bitar, efter en lördag i den där mörkblå soffan med hans hand i min och med ord som lämnade min mun. Så så så små i denna text, men så stora i verkligheten.
”Vi är inte lyckliga längre..”
– Jo, det är vi väl?
”… Okej.. jag är inte lycklig längre.”
Jag minns när han tog av sig sin ring, la den på hyllan och sa att han skulle leva singelliv. Ungefär som att detta var en kul paus vi skulle ha. Jag minns hur jag visste att det aldrig kunde bli vi igen, att det aldrig skulle bli så. Jag minns mina tårar som kvävde min luft, dramatenvagnen jag fyllde med det viktigaste ur min garderob och min pappa i bilen som ännu en gång får hämta en gråtande dotter som gjort slut på sitt förhållande. Denna gång efter fyra år. Fyra långa år av minnen, känslor och stunder som fått en att bli den man är, fått en att utvecklas till den man försökt vara. Den tiden tog jag slut på.
Och mamma tog emot mig hemma hos sig, hjälpte mig packa upp och tog hand om mig hela tiden. Jag grät bara. Jämt. Jag grät i flera dagar. Jag grät, åt sushi och gick långa promenader. Och mannen som jag har i mitt liv idag skrev snälla saker i chatten och var alltid, alltid där. Alltid i bakgrunden. Alltid letade han efter mig, men jag.. jag var besviken på mig själv. Ungefär som att jag kände att jag inte ens klarade att ha ett förhållande. Inte ens det kunde jag.
Då, där och då, fick jag jobbet på MatDax. Det blev min räddning ifrån dessa tankar om mig själv.
Många kommer alltid se ner på oss som jobbar i kassa. De kommer titta på mig och säga ”haha, att du kan vara så tacksam över ett så jävla ruttet jobb!?”, men faktum är att.. att det inte är det. Mitt jobb är det bästa jobbet jag kunde fått, enda jobbet jag ville ha. Det gav mig skinn på näsan, gav mig förtroende för mig själv, gav mig så mycket jag inte ens kan förklara. Det var min räddning. Mitt allt.
Idag gick jag ner för backen. Jag gick inte ner för den som singel. Jag var inte heller ångestfylld. Inte var jag förvirrad, förlorad eller vilse. Jag hade inget rött hår. Jag vägde inte femtio kilo. Jag hade inte bara sovit i fyra timmar ensam på en hård madrass med gråten i halsen.
Jag gick ner för backen och var tillsammans med mannen som alltid, alltid stöttade mig när jag mådde både bra och dåligt. Jag gick ner för backen och var lättad, lycklig och hundra procent säker. Jag hade blont hår och jag vägde sju kilo mer. Jag hade somnat bredvid en man som kysst mig på morgon, som hade skrivit att jag var världens bästa flickvän och som hade köpt matchande bäddset bara för att jag ville ha det.
Och jag drömde inte bara om universitetet. För nu stod jag som behörig till de allra flesta kurser jag sökt in på.
Och mycket, otroligt mycket, har jag att tacka MatDax för.