Månad: juni 2013

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

De flesta har som barn varit mörkrädda för monster under sängen, utanför fönstret eller kanske oftast – i garderoben. Liksom i Pixars tidigare filmer så tog de tillvara på denna breda igenkänning och skildrade den med både värme, humor och en twist. Precis som när vi fick en bakomtitt på leksakers och småkryps liv så är idén med monsters vardag lika briljant som simpel.

Titelföretaget huserar i Monstropolis (ett extra fniss för filmnördar) där man samlar på barnskrik, som fungerar i energisyfte, genom att skicka diverse monster på skrämseluppdrag i barns sovrum. Redan inledningsvis driver man med storföretag och fabriksarbeten med detaljer som allt från konkurrens om resultatsiffror, häng vid kaffemaskinen eller som när en virusepidemi bryter ut (barn ryktas vara dödligt smittsamma).

Vår huvudrollsduo Sully och Mike är företagets stjärnmonster respektive enögda sidekick. De är en ganska klassisk men väl fungerande uppsättning omaka par som kompletterar varandra. Sully, den mjuka, vänliga jätten med ett hjärta av guld, och Mike, den snabbkäftade, småhysteriska lustigkurren. De är raktigenom sympatiska och ges liv av John Goodmans och Billy Crystals karaktäristiska röster som levererar skådespelarnas betydelsefulla charm och humor.

När en liten människoflicka smiter rakt i armarna på duon utbryter panik och det vanliga temat med faderskap som utvecklas under obekväma omständigheter är ett faktum. Men den komiska tajmingen och tempot är så perfekt, detaljerna (som monster som använder löständer och linser) så fyndiga, animeringen så snygg och karaktärerna så sympatiska att man överser det förutsägbara i storyn, och att en del slapstick kanske inte är lika rolig för vuxna som för de mindre.

Sen finns självfallet Pixars familjevänliga budskap – här handlar det om vänskap, att växa upp och hitta sig själv (plus en viss antikapitalistisk slänga). Det är fint utan att bli sliskigt sentimentalt och mitt i all springa-i-dörrar-komik så finns en söt men delvis hjärtskärande historia där vår huvudkaraktär inser att det han gör bäst skrämmer bort den han vill beskydda.

”Monsters Inc.” må ha hamnat i skuggan av Pixars senaste års succéer men är minst lika god, glad och underhållande. Och här finns som bonus små, kul filmreferenser för både de minderåriga Pixar-fansen och deras möjligen filmintresserade föräldrar. Notera blinkningar till både ”Armageddon” och ”Fargo” med Steve Buscemi, som dessutom är helt självklar som rösten till den skurkaktige kameleonten – bara en sådan sak!