Man kan inte gå hela livet och tro att saker ska ramla ner i knät på en. Jag har aldrig riktigt tänkt så om framgång eller drömmar, men när det kommer till kärlek kan jag gå runt och leva i en slags bubbla där jag inte riktigt bryr mig om saker och ting. Killar som träffar andra tjejer, killar som inte hör av sig, killar som tabbar sig, killar som ständigt tycker att jag inte ska göra något medan de kan göra vad som helst. Jag upptäckte det nyligen när en kille jag haft ihop det med för länge, läääänge sedan, full och knarkad som fan själv, kastar ur sig att han hånglat med ”en mörkhårig tjej på en hemmafest”. Jag sa att jag inte blev sotis, men att jag blev avundsjuk på modet att bara hångla med någon random typ bara sådär. Sedan sa jag något om att jag skulle göra samma sak och fick till svar ”nej, hångla med mig istället”. Blev en så sjuk tvist att jag mådde illa. En annan slutade bara höra av sig helt. Helt verkligen. Det dyker upp någon konstig sympatisk like på min instagram ibland, men jag mår mest illa av hur hela den ser ut. Jag som singel på alla bilder med andra par. Allt för att inte göra någon upprörd som, egentligen, inte ens hör av sig. Allt för att behålla lugnet och inte skapa drama. Alltid den där tjejen som säger att hon inte skulle outa något, inte skulle berätta, inte skulle visa det. Varför är jag ens henne? Vart tog min självrespekt vägen? Varför ska jag säga saker såsom att jag inte ska synas om personen inte vill? Jag vill ju inte ens träffa en sådan kille. Jag vill ju träffa någon som är stolt över mig, som vill stå bredvid på bilder, som inte skäms. Ändå, ändå föder jag ju nästan fram det där godkännandet till att göra helt tvärtom?! Why? Det är ju helt skevt?!
Jag har kanske jordens coolaste temperament. Jag är lugn 99,9% av min, i alla fall nyktra, tid. Jag cyklar runt på min cykel, läser böcker, löser korsord, blir sällan särskilt upprörd egentligen och har alltid raka svar. Jag kan vara ganska jävlig och retas mycket, men det är med glimten i ögat liksom. Men jag menar.. jag är ambitiös, modig, rolig och lugn. Jag är liksom en bra tjej, men jag kan ändå inte se mig själv vara tillräckligt bra för att ha en kille omkring mig som vill stå bredvid på bilder och tagga sig själv i dem. Jag ska alltid träffa killar som kan kasta komplimanger och taggar på andra bilder och inlägg, men aldrig mina. Jag hade liksom önskat att jag fick fina kommentarer ibland. Att.. nej men.. kanske allra särskilt att jag inte stod som singel i den där jävla parken på lördag.
– DU GILLAR JU ATT VARA SINGEL?!
Ja, jo.. okej. Det gör jag. Jag menar att jag får lite ångest över att jag inte har någon dejt som ska dit. Alla andra är i par nu. Alla mina kompisar börjar finna varandra och jag kommer stå ensam i en park, med en chatt som tjuter meddelanden ifrån killar som jag antingen inte känner och inte vill träffa eller ifrån killar som skriver i den i smyg. Killar som kan sitta i ena stunden och skicka massa meddelanden, men som kan bli knäpptysta en lång, lång tid. Den där tiden man liksom vet att de, helt enkelt, prioriterar en annan tjej. Den där obehagliga känslan det ger i bröstet när man inte riktigt vet hur man ska reagera på det. Om man ska bli sårad eller om man ska vifta bort det sådär lugnt som vanligt och säga ”ja, men fan, klart du ska träffa andra, jag vill ju vara singel osv. Du vet ju hur jag är”. Sedan sitter man där och det hela känns som en lögn. Han vet ju inte hur jag är för jag verkar knappt veta det själv.
Jag skulle kanske mest utav allt i världen vilja hitta killen som ser på mig och tänker ”fan vilken tur jag har”. Han som skulle titta på mig och säga ”nej, det är bara du, ingen annan”. Han som skulle oroa sig över mig och liksom bry sig. Han som skulle tänka på mig när han var på sitt jobb. Jag skulle kunna gå bredvid honom och jag skulle veta att han tittade på mig som den enda i hela världen för.. ingen tjej skulle ju vara som jag. Jag skulle ju vara hans ögonsten liksom.
Ändå känns de kraven för stora. Ungefär som att det är helt omöjligt. Att det aldrig, någonsin kommer att bli så. Och jag tänker ofta att jag nästan syndar om jag ens tänker tanken på kärlek. Att jag liksom är dum emot någon annan som ”kanske eventuellt kanske blir ledsen om jag gör så”. Seriöst?! Vad fan är det ens för inställning?
Jag bestämde mig för en kort tid sedan för att försöka ta bort allt som har med gammalt att göra. Jag kommer göra det nu. Jag kan inte vänta på att folk ska höra av sig. Jag får lämna allt, få ett rejält jävla avslut på det som varit och sedan kunna posta vad jag vill utan att må dåligt. Kunna faktiskt träffa någon på riktigt som kan skratta åt hur klumpig jag är, men ändå hjälpa mig upp när jag ramlat. Han som kan taggas i bilder, ringa mig mitt på dagen, träffa alla mina vänner på fest och vara med mig i livet. På riktigt.
Och jag gör inte det genom att säga ”nej, det är lugnt”.
Slut med det nu.