Där låg han med fingrarna nervöst trummande på sin bröstkorg och med blanka ögon vars blick hade fastnat i taket ovanför.
– Men älskade du, sa jag och kastade mig som en liten kringla runt hans hals.
– Ja, jag vet inte.. jag är bara liksom.. nervös i själen, sa han.
Mitt öra vilade på hans bröstkorg vars hjärta dunkade lite fortare än normalt. Det andra örat är det allt handlar om. Mitt vänstra öra. Den, förhoppningsvis, sista tumören som ska ut. De ska öppna upp, ta ut den och försöka att inte skada min balansnerv alltför mycket. Förra gången varade operationen i åtta timmar och nerven till tungan fick tyvärr kapas. Den kommer, troligen, inte att fungera igen. Det gör ingenting för jag är tacksam bara jag fungerar hyfsat och får stanna här på jorden ett tag till.
Det låter kanske märkligt att tänka så som den 28åring jag är, men så många som insjuknat och dött i sina ringa trettio i just min familj, i mina kretar.. det vill jag inte riktigt tala om. Cancer är det som tar kål på de allra flesta av oss och cancer kanske låter som en ganska jobbig sjukdom, men cancer är mer än bara sjukdom och död. Det är en extrem ångest, en smärta, en rädsla. Jag kommer alltid minnas min systers stora, runda ögon som inte gick att stänga. Jag kommer alltid minnas mina tårar som dränkte hennes vita tunikas ena axel och min arm som kramade hennes döda, stela kropp med den där jävla rosen på sig i över två timmar tills pappa fick ringa mamma som fick komma och dra bort mig ifrån henne. Jag kommer allra särskilt minnas den första stunden med henne ensam när jag bara skrek ”VAD FAN VILL DU ATT JAG SKA SÄGA???!!! VAD FAN SKA JAG SÄGA???! FÖR I HELVETE VAD FAN SKA JAG SÄGA SOM SISTA ORD TILL DIG?!??!!! DU SKULLE JU INTE DÖ!!! DU SKULLE INTE DÖ IFRÅN MIG!!!!! HUR FAN TÄNKTE DU NU????” – ungefär så var det.
Det är alltså nu jag kanske förklarar lite om det där med drama och varför jag helt enkelt inte gillar det. Jag har haft det värsta dramat man kan ha i livet. Det där dramat där man går varje dag som syster och står skriven som kontaktperson på hennes sjukhus och sjukhem. Där man vaknar flera gånger varje natt och tittar på displayen, är rädd att något ska hända henne och att man inte hörde telefonen, att man inte ska hinna rädda henne, inte hinna vara där. Jag hann aldrig riktigt ha ett roligt liv som man skulle ha där innan 25. Jag blev dödsdeprimerad efteråt och ville / vågade inte jobba. Jag hade ingen livslust alls egentligen.
Jag skiter i småsaker. Jag skiter i om han klantar till sina formuleringar ibland. Jag skiter i om jag inte är lika vuxen som han är ibland. Jag skiter i om vi är olika, om vi kanske inte alltid vill samma sak, om han gör saker på ett annat vis. Jag skiter fullständigt i det för det är inte viktigt. Jag tänker ofta igenom vad som är viktigt, om det är värt tiden. Att han kastar pasta i ett pastavatten jag redan lagt pasta i gör mig liksom inte ett skit – förutom att det är hysteriskt kul att reta honom för det tills han brottar ner mig och kysser mig. Kanske en nackdel med att ha varit en spritfet, aspopulär brudjävel som inte orkat träna på baksmälla i typ flera år.. jag är alltså inte särskilt bra på att vinna i brottning.. men jag kan vinna i TP ibland.. och det är okej.
Nä, nu krökar jag alltså inte för jag ser inte det roliga i att kröka mig aspackad varje helg längre. Jag tränar ganska mycket istället. Och hänger med min kille. Jämt. Vi är bästa vänner som är jättekära i varandra, så vi tröttnar typ aldrig på att umgås heller. Vi har så intensiva och härliga diskussioner också om världen, känslor och allt som finns.
Men han är orolig idag och jag förstår honom. Han hade jättesvårt för att jag skulle åka ifrån honom och vi har säkert sagt ”jag älskar dig” en gång i halvtimmen. Han önskar nog att han kunde byta plats med mig. Att han kunde få bli opererad istället. Det syntes liksom i hans ögon. Han var så jävla ledsen och jag har aldrig, någonsin sett honom så. Vi har ju världens lyckligaste förhållande, så vi bråkar aldrig på det vis att vi försöker såra varandra – tvärtom. Vi vill båda bara reda ut saker om något blir lite fel ibland och vi gör det ungefär såhär;
”Hej Martin, jag tycker det är jobbigt när du gör X”
”Hej Eve, fan.. okej.. men vad menar du med X exakt?”
”Jo, du vet när du gör såhär och såhär, så känner jag såhär och då ger det den här konsekvensen.”
”Ja, nu när du förklarat det tydligt så förstår jag verkligen.”
”Samtidigt vill jag ta mitt känslomässiga ansvar i detta och säga att jag givetvis kan överreagera och kanske vara lite känslig.”
”Ja, men du ska aldrig behöva känna så även om du är känslig.”
”Nej, men jag ska ändå kanske tuffa till mig lite och vara bättre på att säga till innan jag blir sårad.”
”Och jag ska bli bättre på att tänka till innan jag gör något, så jag ska verkligen försöka undvika att göra X i framtiden.”
”Ok, det blir super! Ge mig en puss och ligg med mig!”
Hahaha! Ja, det är ungefär så vi bråkar och det bästa är att det funkar hur bra som helst! Vi blir bättre på att känna varandras svagheter och på att bygga upp varandras självförtroende och tillit. Jag har nog fan aldrig älskat en kille så mycket som jag älskar Martin och vi har bara varit ihop i 4 månader i morgon 🙂
Men godnatt ifrån mig och vi hörs i morgon efter min operation!