Nu är sommaren här, eller rättare sagt – den borde vara här och lika säkert som att solen går upp, att Ledin sjunger fina ”Sommaren är kort”, att foppatofflorna klapprar på Ullaredscampingen, att Jessica Almenäs intervjuar hästar och så vidare – lika säkert poppar buskisen upp. Som amen i kyrkan. I stad och land. Yes massa. Buskis är tortyr.
Det är fullkomligt obegripligt att en så vämjelig och urbota korkad ”konstform” som buskis kan generera mer klirr i kassan i The land of tubsocka än till exempel Bruce Springsteen, Lundell, Hellström mfl. Buskis är det i särklass vidrigaste man kan se i tv och på scen och varje år plågas den svenska befolkningen av uppsättningar som ”Pang i Stjärten” ”Skål på Balkongen” ”Pina i Pungen” ”Blåst på Bollen – ja ni fattar.
I bänkraderna sitter kretinerna och skrattar lösgommarna ur led och slår sig för knäna när de där nötterna på scenen i alldeles för trånga, beiga gabardinbyxor och orange tröjor, i ryckiga rörelser tar sig fram över scenen med sina förbannade extrastora löständer, tjocka glasögon och hasplar ur sig den ena sexanspelningen sämre än den andra. Uschianemej, som morsan sa när hon tappade mammeluckerna i pottan.
Jag kan förstå att folk gick och skrattade åt buskis i orter som Töreboda på 30-talet när i princip inget annat hände vare sig där eller i övriga värden. Men att folk idag går och skrattar sig harmynta åt buskisens fnöskiga, snustorra manus och manierade skådisar som gissningsvis rör sig så där ryckigt på grund av kåtma över läsningen av banksaldot, är en av de största gåtor vi har att brottas med i Sverige. Jag blir djupt deprimerad av buskis.
Om sisådär trettio är buskisen förhoppningsvis dinosauriefierad men då har dess roll förmodligen övertagits av urtråkiga komiker, efterföljare till Mårten Andersson, Özz Nöjen mfl. Summan av det komiska lidandet i Sverige är således konstant.