”När man super finns världen fortfarande kvar därute, men för ögonblicket håller den en inte i ett strupgrepp” – Charles Bukowski
Jag tror att det var någon gång 2005 som jag började grundlägga mitt osunda drickande på allvar. Det var i Goa i Indien. Jag var med i en tv-produktion och det hela var så farsartat, dumt och kaotiskt att det blev obehagligt. Jag var dessutom tvungen att komma ner från en i och för sig väldigt kul fylla som hade varat under hela flygresan.
Jag som är oerhört flygrädd började det hela med att halsa en liter tax-free Baileys på Arlanda innan ombordstigning och så fortsatte det hela vägen till målet nästan ett dygn senare.
När vi hade det första mötet med produktionen började jag och min dryckesbroder Sebastian Dawkins bli ordentligt bakis och det motade vi Olle i grind med genom att till vår förtjusning upptäcka det indiska ölet Kingfisher.
Jag hade med mig en tung ryggsäck av dåligt samvete för att ha åkt i väg och lämnat sambo ensam hemma med vår lille son då inte ens var två år. Jag minns att vi åkte strax efter att den stora tsunamikatastrofen hade inträffat i Thailand och länderna runt omkring.
Sambon och sonen, 2 år satt kvar i en lägenhet jag hade skaffat vilken såg ut som ett slagfält. Visserligen var den risig från scratch och jag hade därför anlitat en hantverkare som skulle göra den beboelig för 40 000 på två månader. Men en del hantverkare är märkliga – de drar sig tillbaka när det är dags för arbete.
Fem månader och 112 000 kronor senare fick jag i princip tvinga mig in i lägenheten där hantverkaren hade misslyckats med precis allt denne ålagts att göra. Det var en skam. Jag och min sambo fick göra iordning så gott vi kunde och dagen innan julafton flyttade vår lilla familj in. Några dagar senare stack jag till Indien…
Jag och Sebastian deltog bara sporadiskt under inspelningen och vi hade några möten med produktionen om vårt drickande där. Det resulterade inte i något vad det beträffar vårt festande. Meanwhile fick jag samtal och sms från min sambo. ”Badkaret var målat med silverfärg, sprayfärg, så när hon badade flagnade färgen”
”Köksfläkten var felmonterad varför det blev imma på fönstren vid matlagning” ”Badrumsspegeln sprack för att skrivarna var för hårt åtdragna” ”Översvämning i badrummet pga av avslitet rör” – det tog aldrig slut. Mitt dåliga samvete blev tyngre och jag hade redan var med om ett Narcissus-äventyr, Expedition Robinson. Mitt och Sebastians festande eskalerade.
När Sebastian sedan blev utvisad från tävlingen med all rätt för att han varit hotfull mot Kitty Jutbring passade jag på att hoppa av samtidigt. Jag orkade inte vara kvar längre, jag längtade hem något kolossalt och hemma väntade ännu en överraskning.
Medan jag var i Indien publicerade tidningen Slitz ett reportage om mig och mitt arbete. Intervjun gjordes strax innan avfärd till Indien. Jag hade ställt som krav att få vara anonym. Men i det flera sidor långa reportaget, som var helt vidrigt för övrigt, publicerades bilder varpå det var lätt att känna igen mig. Tack vare detta blev jag avstängd från mitt jobb i två månader, med lön från företaget.
Dessa två månader innebar en enorm anspänning för mig och förutom att se till så att tidningen blev anmäld ägnade jag dagarna mest åt att själv-medicinera min oro med alkohol samt producera en mängd skrivelser i samband med Slitz-skandalen. Företagets interna utredning visade senare att jag inte gjort fel, eller något olagligt. Jag sattes åter i tjänst efter avstängningen.
Därefter skulle Slitz ansvarige utgivare komma att dömas för brott mot tystnadsplikten i både Tingsrätten & Hovrätten, samt erhålla en rejäl knäpp på näsan av Pressens opinionsnämnd för att ”Grovt ha brutit mot god publicistisk sed” Det var en seger. Icke desto mindre användes reportaget som ett vapen mot mig och företaget jag jobbade på.
En av våra konkurrenter som hyste en monumental passion till att ta över våra transportuppdrag för polisen och landstinget distribuerade tidningen till i stort sett varenda uppdragsgivare vi hade med en effektivitet som skulle fått både Expressen och Aftonbladet att gråta av avund. Oftast via ombud, förklädda polare med lösskägg och slokhatt som lämnade ett ex av tidningen i någon av våra uppdragsgivares receptioner för vidarebefordran till chefer eller upphandlare.
Syftet var att misskreditera mig som kvalitetsansvarig i allmänhet och företaget i synnerhet. Distributionen skedde innan de rättsliga förhandlingarna i Slitz-målet varför det inte är orimligt att ställa sig frågan huruvida den här rättshavererade konkurrenten inte gjorde sig skyldig till brott mot meddelarskyddet eller olaga källforskning.
Dessa stormar lade sig men det skulle komma nya. Jag jobbade mycket och när jag inte gjorde det drack jag öl. Jobbet i sig var nog så påfrestande med alla avlidna man hanterade, inte sällan under fruktansvärda omständigheter.
Men den ständigt pågående förföljelsen av oss från konkurrentens sida tärde mer. När jag drack blev det oerhörda mängder. Stressen på jobbet, processen mot tidningen, rättshaveristens agerande tog ut sin rätt. I samma veva begick jag ett monumentalt misstag av privat natur.
En vän och kollega tjatade på mig om och om igen att låna honom 180 000 kronor genom att ta ett blancolån på en bank där han kände bankdirektören. Själv kunde han inte ta något lån då alla hans tidigare vidlyftiga affärer gått i stöpet.
Efter veckor av tjat gick jag till slut med på att hjälpa honom. Varefter vi åkte ut till den där bankiren där jag skrev på lånepapperet och bankdirektören överlämnade prydliga kontantbuntar till min kollega. Jag skulle få tillbaka pengarna inom en månad.
Min kamrat försvann därefter inom en vecka. Jag såg eller hörde aldrig ifrån honom igen. Med tanke på vad jag känner till om den här bankdirektören idag – han dömdes flera år senare för att försnillat 100 miljoner av bankens pengar – så skulle det inte förvåna mig om bankdirektören och min ”kamrat” delade på pengarna, att det var planerat. Jag säger inte att det VAR så, men det skulle kunna ha VARIT så. Jag stod nu med en skuld på 180 000 som jag inte spenderat en krona av, eller fått lukta på ens. ”Kamraten” är avliden sedan några år och bankmannen högst troligt inte bankman längre. Kvar står jag med skulden.
Men detta svek spädde på min oro och via en läkare som sålde recept på narkotika-klassad medicin för 500 kronor styck blev jag snart även en storkonsument av bensodiazepiner. Dels för att jag ville skingra oron men även för att dämpa effekterna av de fruktansvärda baksmällor jag fick av mitt drickande. Det blev snabbt en ond cirkel. Men jag jobbade på ändå.
Vid samma tid som jag kom tillbaka efter min korta vistelse i Goa hade en ny kille anställts, Marcus Ericson. Han var nymuckad från kåken efter ett långt fängelsestraff. Vår dåvarande verksamhetschef tyckte om att ge folk en andra chans och det skall han ha all heder av. Just i Marcus fall var det ett lyckokast – han skulle komma att göra kometkarriär inom företaget och till sist ta över det.
De år jag jobbade med Marcus eskalerade samme person som sökt smutskasta mig och företaget med bland annat Slitz-reportaget som underlag, sin mission att slå ut oss. Han raffinerade sina metoder för att smutskasta vårt företag.
Nu hade han fått det slutgiltiga vapnet i sin hand – Marcus brottsliga historik. En fullkomlig krevad av skrivelser till olika myndigheter, journalister – inte sällan undertecknade av bekanta till författaren – vällde ut en masse från SCFEM (Stockholms Centrum För Egennyttig Misskreditering) och det dröjde inte länge innan vi började bli uppringda av olika representanter för media – både tryckt och tv-sänd.
En kväll efter avslutat arbetspass med dess sedvanliga tragik, stress och ond bråd död stod ett nyhetsteam från TV4 utanför porten och bad oss, mig och Marcus, att kommentera något tips. Minns inte längre vad det handlade om. Det var väl ett av de vanliga tipsen om ett gangsterstyrt skandalföretag som anlitas av polisen antar jag.
Samma kväll åkte jag hem, efter att ha mellanlandat på bolaget förstås, och författade en sju sidor lång skrivelse till TV4’s dåvarande nyhetschef Johan Stambro vari jag bemötte frågorna som deras förnumstige och påflugne reporter nervöst fått ur sig. Jag svarade på frågorna och förklarade vad som låg bakom dem och varför. Jag redogjorde för misskrediteringskampanjerna och dess anstiftare.
Stambro måste trott stenhårt på vår rättshavererade förföljare ty kort därpå dyker vår konkurrent upp med med en kopia av den 7-sidiga ( och källskyddade) skrivelsen på en polisstation och gör en anmälan mot mig om förtal. Åklagaren slänger snabbt materialet i papperskorgen efter att ha insett att detta material var avsett för rapportering till media och därmed källskyddat. Så tack för den Johan Stambro…
Denna ständiga oro, hos så många människor för att en enda människa ansåg sig så mycket bättre än oss andra. Min son var inte mer än runt 4-5 år vid den här tiden. Jag såg honom knappt. Han sov när jag gick till jobbet och han sov när jag kom hem. Var jag ledig och han vaken var jag ändå inte närvarande för jag drack eller funderade på något pågående djävulskap som rörde jobbet – oftast bägge sakerna. Det ledde till lättirritation.
En sådan person är inget trevlig och min son sa en dag;
-Pappa, jag tycker inte om Spike.
-Vem är Spike? frågade jag
-Det är du när du ölat, svarade han med tummen i mun.
Det tog, kan jag lova men det förändrade inte mitt beteende. Över tid hade jag trasslat in mig i beroendets garn. Sånt sker inte över en natt man vävs under resans gång sakta in och när man väl får sig en tankeställare är man redan där och ytterligare en sup hjälper dig inte ut i det fria igen.
Drickandet och jävelskapen i anslutning till jobbet fortsatte. I bakfickan skall man ha att just detta jobb är ett av det tuffaste som finns både fysiskt och psykiskt. Jag kände mig hårt pressad. Jag sa ofta till mig själv att jag skulle sluta dricka men vem lyssnar väl på ett fyllo som pratar för sig själv? Jag krackelerade långsamt invändigt. I ett stundens infall när det uppstod ett tillfälle beslöt jag mig för att ”go out with a bang”
I en medial attack, iscensatt av andra, bidrog jag med att intyga vissa händelser och vissa sakers skeenden. En del sant, en del osant. En alkohol och Stesolid-stuvning av påståenden. Det blev slutet på min karriär och det blev början på slutet för det företag jag jobbade på. Det kom att drabba Marcus Ericson särskilt hårt på sikt för han var den hederligaste av oss allihop.
De följande ett och ett halvt åren tillbringade jag med att sitta på bykrogen alternativt hemma, författande affekterade mail och skrivelser till höger, vänster och rakt fram vilkas syfte för mig idag framstår som obegripliga. I stunder av klarhet började jag skissera på en bok och det betydde ett närmande av mig till en särskilt obehaglig person, ett vinnande av dennes förtroende. Jag spelade in alla våra samtal och arkiverade all mail-korrespondens. IRL-research om man så vill.
Jag fick ta en time-out med detta då jag slutligen ackumulerade tillräckligt med mod att be om hjälp med mitt missbruk. Katalysatorn kom när sonen sa att han inte ville att ”Spike” skulle bo hemma hos honom längre. Den som tror att han kan dricka alkohol utan att barnet märker det eller inte påverkas negativt är en idiot. Jag var en idiot, och vid tillfället även djupt deprimerad.
Det blev några vändor till BAS S:t Göran och efterföljande inläggningar på någon av Huddinge sjukhus psykiatriska avdelningar. Detta gladdes man särskilt åt i de mest oseriösa delarna av begravningsbranschen för nu hade man svart på vitt att Lasse Gåre var helt tappad bakom vagnen. Det gjorde särskilt ont för både jag och många med mig vet med sig att jag är en av de dugligaste personer som satt sin fot i ett bårhus. Det är inte skryt, det är fakta.
Skilsmässa från sonens mamma kom sedan förstås, och flytt samt en lång efterföljande resa tillbaka. Missbruket har jag lämnat bakom mig sedan flera år, tanken på det äcklar mig men de praktiska konsekvenserna av mitt handlande som missbrukare får jag fortfarande brottas med och depressionen kommer och går men den är hanterbar.
Jag återupptog mitt arbete med boken och IRL-researchen med de mest skruvade förevändningar och det funkade bra. Allt material jag behöver finns, och är sammanställt – det är bara redigeringen kvar. Jag känner inget sug efter alkohol och har inte genomgått något behandlingsprogram för det. Det kommer inget gott ur den där häxbrygden även om den första ölen är ljuvlig och förförisk. För mig med missbrukargener är en öl för mycket och hundra för lite.
En bekräftelse, varje gång, på att jag fattade ett mycket klokt och livsnödvändigt beslut när jag sa farväl till alkohol är när sonen, som är hos mig varannan vecka, kurar ihop sig bredvid mig, lägger sin arm på mitt bröst och säger;
-Pappa, det är så skönt att inte Spike finns längre.
Så sant – Fuck you Spike.
