Människors möts på olika sätt och det vanligaste stället att mötas på i Stockholm är i tunnelbanan (i Göteborg spårvagn) och annan kollektivtrafik. Fast om man möts vet jag inte, resorna med tunnelbanan är ju en stilstudie i olika sorters avståndstaganden. Folk kan inte le, ta hänsyn eller visa lite stil.
Folk ser varandra inte – de vill inte – även om de flesta håller ett getöga efter luffare, tiggare och annan löst pack som eventuellt kan tränga igenom deras bubbla på väg från punkt A till punkt B i deras världar och deras vardagligheter. Alla vill bara på tuben först och dom som är skickligast på det vill också av först.
En stockholmsk tunnelbanevagn är som regel dödstyst förutom vagnens knakande, speakerrösten och rälsens gnissel. Nu har dock ett relativt nytt fenomen uppstått. Nja, det har några år på nacken och jag syftar förstås på det allt mer eskalerande struntpratet i folks mobiltelefoner.
Folk pratar vitt, brett och länge om vilka trivialiteter som helst utan att ägna bänkgrannen den minsta hänsyn. För tro det eller ej, har man inget skydd i form av öronproppar så tränger vilket banalt monolog som helst in i öronen och så gör man sig en ofrivillig bild av det nonsens som tvångsförmedlas.
Det hjälper inte att byta plats för även på nästa plats i vagnen sitter andra med grav social inkontinens och munbajsar sig fram hela sin resa från exempelvis Östermalmstorg till Telefonplan.
Det är en sanitär olägenhet och jag kan för mitt liv inte begripa varför SL inte sätter upp skyltar med en överkryssad mobiltelefon som man gjort på vissa håll på olika tunnelbanelinjer i New York, till exempel.
Visst, jag överser gladeligen viktiga grejer som ”Vad säger du? Är hon på akuten? Var?” eller ”Älskling – jag hinner inte till dagis, kan du hämta Lillen?” Fine – no problema. Vid sådana tillfällen är mobilen är gudomlig gåva till (o)mänskligheten.
Men ägna faaan inte timmen du smet tidigare från jobbet åt att sitta på tuben och besvära andra med att lägga verbal kosmetika på den stulna timmen genom låtsas inför någon kollega att du fortfarande är kvar på jobbet. Jag betalar inte 800 kronor i månaden för att lyssna på den skiten. Capisce?
Innan mobilerna kom, anlände gratistidningen Metro som en välsignelse. Någon att fästa blicken på under resans gång. För är det något människor på tunnelbanan verkar sky som pesten är detta att möta en annan människas blick. Det verkar livsfarligt med tanke på hur snabbt människor flackar åt sidan med blicken.
Däremot tvekar man inte en sekund för att stöta ihop med någon på trottoaren, perrongen, på väg in eller ur en tunnelbanevagn utan att se sig om eller visa minsta antydan till att be om ursäkt.
Det är så typisk svenskt, buffligt och oförskämt att man baxnar. Folk har blivit så egoistiska och ignoranta i sina storstadsbubblor att jag tror att de är helt omedvetna om hur dom uppför sig. Var och en är huvudpersonen i filmen om sitt liv och alla vi andra är försumbara statister i varandras liv.
Mediebruset är soundtracket i dessa filmer och allt annat är kulisser. Förutom bostaden som ägs av banken eller hyresvärden. Där är vi alla regenter i det efter eget huvud inredda kungadöme vi har där. Där vi sitter och betalar våra räkningar, varvid en och annan slant till Röda Korset eller Rädda Barnen pytsas in samtidigt. Som ett frimärke på den månatliga godhetens kuvert.
Där vi lever våra liv, äter våra middagar, ser på Mello och Let’s Dance, tjatar på barnen om skärmtid, bjuder hem vänner på middag, älskar, grälar och predikar för varandra om vad man tycker är rätt eller fel. Ser på nyheterna och reportage från krigshärdar, ser flyktingströmmar och tänker först: ”Det är för djävligt” sen ”Men va fan, Sverige kan ju inte ta emot alla”
När vi sedan släckt läslampan under Carpe Diem-skylten efter att ha orkat oss igenom några sidor av nån bok om Dalai Lama eller Moder Theresa och på söndagkvällen somnar in i den allra ljuvligaste sömn fryser någon eller några stackare ihjäl i skuggorna från våra sovkaserner, i gränder, något soprum eller cykelskjul.
På måndag är myrmyllret i tunnelbanekloakerna och vardagens armbågs-marathon i full gång igen. Våra smartphones blir återigen de portabla altare vi inte kan eller vill slita blicken ifrån på grund av både uppdateringskåtma och för att vi är så rädda att se andra, än mindre möta deras blickar.
Hellre lajka en Facebook-kompis meningslösa bild på sina fötter mot en thailändsk horisont eller bild på en latte-kopp med ett hjärta på kaffets yta än att se passageraren mitt emot, än mindre tiggaren utanför Seven-Eleven. När människor möts i städerna möts man inte egentligen. Klyftorna mellan människor ökar istället oroväckande.
Den enda gång man kan stöta på lite hövlighet i storstaden är när man kommer gående på trottoaren mot sin port och grannen ser en när man är cirka hundra meter därifrån. Då håller denne alltid upp dörren varför man tvingas artighets-jogga dessa förbannade sista hundra meter. Sedan dödstystnaden i hissen upp där det alltid finns en handtextad skylt: ”Tryck ner hissen efter dig”
Jag tror inte att denna skygghet beror på rädsla för andra. Jag tror det finns en feghet – en slags fruktan över att verka svag om man visar medkänsla, som går hand i hand med en avgrundsdjup brist på hyfs och empati. Staden ger oss hårda skal och ett stingsligt inre.
The City-Chic Circle of Life