Den grekiska flickan Eldöga, jag kallar henne så, med de mörka vackra glödande ögonen föddes den 17 juli, 1970 i en tvättstuga i Bukarest, Rumänien. Föräldrarna var grekiska de med, förstås. En tvättstuga är kanske inte den bästa av förlossningssalar men det skulle komma att bli en ganska hygglig resa till sist, från det omoderna och kalla källarutrymmet som denna tvättstuga var till den plats hon befinner sig idag.
Hygglig i den mening att det gått bra för henne yrkesmässigt och därmed gissningsvis materiellt. Hur det är med ärren i hjärta och själ hon tillskansats under resan gång vet jag ingenting om, men med största sannolikhet finns de där givet vad hon utsatts och fortfarande utsätts för. Allt annat håller jag för otroligt. Alla människor bär på ett inre plocke-pinn av känslor som måste redas ut.
Eldöga och alla vi andra. Eldöga har sitt sätt och det verkar funka bra, för henne. När hon var ett år gammal flyttade familjen till Grekland där hon växte upp med med sin mormor och där hon på små flickfötter gick, skuttade, dansade sig fram på Thessalonikis fattigkvarters nedgångna gator som dagdrömmande flickor i den åldern gör. Där på Thessaloninkis gator samt i en utarmad grekisk bergsby levde Eldöga några år med mormor som var närmast analfabet.
Kanske var det där hon för första gången såg och förstod att det fanns fattigdom och orättvisor i världen. Kanske var det just på dessa gator det föddes ett frö i Eldögas i hjärta. För de svaga. Givet att mormoderns läs och skrivkunskaper var obefintliga är det min vilda gissning att detta satte igång en slags ”autoditakt-motor” i henne – en törst efter att ställa frågor och få svar med dessa frågor genom att ta reda på svaren själv.
Strax efter att Grekland blivit en demokrati flyttade hennes familj till Sverige där de bosatte sig i Rinkeby. Eldöga var då 6 år gammal. Det måste ha varit omvälvande för den lilla flickan med all den här betongen, fyrkantigheten, arkitekturen som i eftertankens kranka blekhet ser ut att planerats och ritas av ett gäng progg-arkitekter liggande i ett grotta, rökande LSD i vattenpipa.
Det borde ha varit runt 1976 som Eldöga och hennes familj slog ner sina bopålar i detta Eldorado av betong. Sovstäder för den arbetande klassen. Förvaringsområden för massorna vilka skulle få industriernas hjul att snurra med sina händers och armars kraft och därmed samhället att blomstra. Men mitt emellan visionerna och vad som slutligen blir av ligger verkligheten.
Jag växte själv vid ungefär samma tid upp i ett sådant område, på västkusten – Angered. Det var segregation och utanförskap redan då fast vid den tiden var utanförskapet inte huvudsakligen rasfierat. Det fanns ett slagsida av snedseglade svennar som krökade, boffade, knarkade, svenska arbetarfamiljer där gubbarna arbetade och mammorna satt hemma hos varandra drickande mängder av kaffe med en buffé av lugnande mediciner. Stesolidbältet.
Mina klasskamrater var femtio procent svennar och femtio procent greker, juggar, ungrare, bulgarer, finnar. Vi hade inte de problem sinsemellan som ungdomar i orten har idag. Vi drev tillsammans lika vilsna som höstens löv fram på ortens golv av betong och det enda vi hade gemensamt med ungdomen i dag i orten var frånvarande fädrar. Olika tider men samma katalysator och givet det politiska klimatet: mycket värre idag.
Åter till Eldöga. Hon växte upp i Rinkeby med sin familj, där jag gissar att mamman var den starka och uppmuntrande kraften. Eldöga hade nu två småsystrar och skulle på första parkett komma att se hur orten förändrades till det sämre gradvis under åren. Det finns en problematik med att skildra problematiken i orten för de flesta som bor där är hyggliga, hårt arbetande människor vars enda problem är att samhället svikit dem i det att de nu lever med en nog så betungande känsla av otrygghet
Den tidens Svenne-alkisar och pundare har dukat under och lejonparten av etniskt svenska arbetare har lämnat för bättre områden, antingen i himmelriket de med och deras avkommor till andra platser. Det som en gång var en kanske 60/40-fördelning har nu lutat över i en 5/95-dito. Det är klart att det uppstår problem då. Särskilt som traumatiserade människor från jordens alla hörn klumpas ihop på ett och samma område.
Det räcker med att släppa ner 10 människor, oavsett ursprung i en tvättstuga för att få dem komma överens om dagens tvättider så inser man det svåra med att få folk att komma överens. När sedan samhället drar in resurser av olika slag precis som sköldpaddan drar in huvudet när det hettar till är det förutsägbart att det så småningom blir trubbel och spårar ur. Jag tänker på till exempel snål polisnärvaro, neddragen social service, dåligt underhåll och så vidare i all oändlighet. Det är inte integration, det är antigration.
Denna utveckling växte bland andra Eldöga upp i. Men vad som var ovanligt vanligt med henne var att hon tidigt bestämde sig för att försöka göra någonting åt det. Hon ville göra sin röst hörd för att göra skillnad och i förlängningen därmed vara delaktig i en förändring till det bättre. För Rinkeby i allmänhet och samhället i synnerhet. Hennes cv idag vittnar om en makalös förmåga att göra sig hörd och sedd.
Särskilt beundransvärt är det med tanke på allt spott, spe, förminskning och hot med mera hon tvingats utstå under resans gång. Varje framgång besudlas av ett hot, varje artikel av ett hån, varje tweet är som ett metkrok för troll, vid varje intervju befläckas kommentarsfälten som ett smutsigt lakan på en bordell. Jag tycker inte synd OM Eldöga för hon är stark nog att klara sig ändå, men jag tycker det är väldigt synd att vi inte kan ge henne den cred hon förtjänar och då menar jag cred i gård och stuga.
För 47 år sedan såddes ett frö någonstans som nio månader senare blev en blomma i en tvättstuga i Bukarest. Denna blomma har nu blivit ett stadigt träd vars grenar växt sig starka, vars rötter nu är planterade i svensk jord och som med värdighet tillsammans med mängder av andras grenar bär upp den goda ambitionen i vård land. Som för det medmänskliga samtalet. Det finns, tack och lov, många som Eldöga i vårt land – det är dock ingen självklarhet och även det starkaste träd kan knäckas av en storm, till slut.
Tack Eldöga
”Brinn så länge du lever
Låt ingen få släcka din glöd
Brinn så att alla kan se dig
Vägra vara levande död”