Jag sitter med en hård havrebrödsmörgås i handen. Den är täckt med nyrökt rimmat sidfläsk som jag rökt i min Kalixrök utanför verandan. Det finns enkla ting i vardagen att njuta av i stället för att hitta saker att gnälla över!
Över allt, men särskilt i Aftonbladet, läser jag att Alliansen nedmonterat den svenska välfärden. Eftersom jag fyllt 72 år och jobbat sedan jag var 12 år (sommarjobb fram till jag blev 17) och inte haft A-kassa en enda dag funderar jag över vilken välfärd som monterats ned? Jag upplever att det mesta på tekniksidan blivit billigare att köpa, lönerna har gått upp hela tiden, skatten har gått ned, barnbidrag och hyresbidrag har ökat, föräldraledigheten har ökat, dagistätheten likaså. Valfriheten inom sjukvården gör nu att vi inte behöver vänta tre år på en höftledsoperation utan kan göra den i det landsting som har minst kö, 2003 var kön tre år i Norrbotten och om man då valde ett annat landsting fick man betala resan själv. Nu behöver man inte göra det.
Om välfärd är att bli sjukpensionerad i 20-30 årsåldern vad har man då att leva för i månaden? Hur blir ålderspensionen?
Om man får jobba deltid och stämpla upp till heltid, varför skall man då jobba heltid?
Skall verkligen deltidsarbetande klaga över att de inte tjänar lika mycket som de som jobbar heltid?
Vilket samhälle har råd att ge samma standard till sjuka, arbetslösa och gamla som till arbetande?
Kan alla som vill få bo centralt?
Kommer något samhälle oavsett regering att kunna betala ut pensioner från 65 år när medelåldern hela tiden stiger? Pensionsåldern var förr 67 år när huvuddelen av svenska folket kroppsarbetade.
Mina frågor hopar sig! Jag tycker att politiker på riksnivå är fega som i stället föra att försöka göra hållbara överenskommelser över blockgränserna gör allt för att skjuta varandras goda förslag i sank.