Jag hatar de där samtalen man bara måste göra lite extra laddade av ingen anledning alls. Som jag förstår det, så finns det en tjej i världen som inte tycker om mig, men som envisas med att vara vän med mig ändå. Det är, för mig, lite märkligt. Jag är inte vän med folk jag lämnat bakom mig. Gillar jag inte en person, så är jag snabb med att uttrycka det rakt ut – vilket inte kanske är särskilt svenskt, men vem fan har tid att vara svensk nu för tiden?! Snart ingen. Vi orkar inte längre vara PK, vi orkar inte hålla käften och stå i kö, vi orkar inte sitta tysta i kaos. Till och med jag, jag som varit så svensk det kanske bara går i mitt beteendemönster, har börjat säga åt folk som gapar på jobbet att hålla käften eller lämna butiken. Till och med jag är snart smittad av min familj att rösta på SD och bli en s.k. ”rasist”.
För det är rasistiskt att känna oro över att ännu en jävla rumän ska ta mig på rumpan för att jag måste ställa mig upp i min kassa. Det är rasistiskt att jag, per automatik, vaktar mina fickor lite extra på tunnelbanan när tiggarna kommer. Det är rasistiskt att jag kanske finner det helt jävla sinnessjukt att man hellre vill ha duktighetspoäng än tänka logiskt. Är det verkligen snällt att ge fem spänn till tiggaren med koppen? Är det verkligen det? Vad är det jag stödjer och blir tiggarens liv något bättre? – Förmodligen inte. De där pengarna hamnar inte i deras fickor till att börja med. Jag vet vilka som får dem, eftersom jag träffar dessa människor dagligen. Chaufförer, folk som agerar chefer åt dem, folk som hävdar att de bestämmer vart de ska få sitta och vart de ska få sova. De tar hyra för någon kvadratmeter utanför butiker och dylikt. Här på Kungsholmen finns de numera inte bara utanför butiker – utan även portar.
Dessa människor tar inte bara betalt och går. De tvingar tiggarna dessutom att stanna kvar – även om de vill hem igen. Om ni inte tror mig, så får ni gärna ta en titt på Kalla faktas reportage om mannen utanför COOP som ständigt var tvungen att visa sin stympade hand – oavsett minusgrader – för att samla ihop pengar till elaka män. Inte till sig själv eller sin familj. Det var bara tomma löften de givit honom när de fått honom att lämna sitt hemland för att komma hit och tigga pengar. De hade lovat honom ett hus för han och hans familj att bo i.
– Har du ens sett dessa människor, Stjärna? De som har pengar?
Ja, de kommer in och växlar av mig – jämt. Särskilt på kvällar. Kom in i butiken någon gång när jag har stängning (fredag exempelvis) och stå bredvid kassan mellan 19-22. Där ser man skillnaden mellan de som tigger, de med kopparna, och de som tar hyra, som kör bilarna, som slavdriver, tvingar och hotar. Det är männen med sedlarna som är de elaka, otrevliga – inte de med enkronorna.
Därav skänker jag inte pengar – för jag gör mig inte till en jävla internethjälte på någon riktig stackares bekostnad. Det är billiga jävla duktighetspoäng, billiga jävla poäng jag inte vill ha. En ”snabbfix” som jag brukar säga till min kille när jag förklarar vad folk vill höra, läsa och skriva. Att skriva ”idag vaknade jag upp med en tio på bankkontot och när jag satt på tunnelbanan så såg jag en uteliggare med en skylt där det stod att han behövde någonstans att sova. Då bestämde jag mig för att jag hade det så jävla bra i livet med min lya och katt, så jag gav honom hela min tia. Alla borde ge bort sina tior för i så fall hade vi haft ett fint samhälle” osv. Det är enkelt, billigt och, enligt mig, lite att sälja sin själ till PK-maffian och åsiktskorridoren.
Nej, jag skriver inte politiska inlägg på Facebook. Jag vet. Jag har lite svårt för det just nu. Den där balansen att folk ändå vet mycket om mig som person, exempelvis vart jag jobbar, vem jag är tillsammans med och vart jag bor, det gör att jag ändå hyser lite rädsla för det. Jag kan absolut stå för mina åsikter, men jag är inte sugen på att en galen följare dyker upp på mitt arbete och gormar om vilken rasist jag är. Ni förstår; man måste ALLTID vara petnoga och kunna försvara sig som offentlig person, hela tiden. Exempelvis kunde jag skrivit denna text helt utan att nämna att min mamma var andra generationens invandrare. Då hade det genast sett lite sämre ut, right? Helsvensk tjej som vill ha landet för sig själv. Så är inte fallet vill jag lova er.
Jag vill att de vi tar in ska ha någonstans att bo, att de ska kunna duscha, utbilda sig och jobba. Jag tycker att det är fel att ta in människor som får sova under smutsiga filtar, tjäna pengar åt kriminella ligor och kanske aldrig åka hem igen – även om de vill. Att de ska prostituera sig, hotas till livet och få sköldskador av att behöva visa sina skador i minusgrader.. det är fruktansvärt. Det är varken humant eller att ta ansvar över de som kommer hit. Det är nonchalant och idiotiskt.
– Jaha, vad ska dom göra då, Stjärna? Ska dom stanna kvar i Rumänien?
Ja. Vi ska hjälpa dom på plats – inte ta hit dom. Helt rätt. Vi ger dom ändå inte livet de hoppats på – tvärtom. Vi vill bara se fina ut på utsidan, ha en putsad fasad, verka godhjärtade. Det är därför vi hellre lägger den där kronan i muggen än tar den riktiga debatten. Vi vill inte verka helt känslokalla, inte verka ”SD”. Att vara ”SD” är nämligen det värsta som finns – även om de, enligt mig, många gånger vågat yttra det få vågat säga; sanningen.
För ni ska veta att det är enkelt att sitta med en privatchaufför och hämta/lämna barn på privatskolor hela dagarna. Det är enkelt att sitta och hävda, med den lilla samhälls- och verklighetssynen man får utav det, att vi visst kan ta emot fler, att vi klarar det. För självklart kan vi ta emot fler. Vi kan ta emot hur många som helst. En miljon eller två – whatever. Frågan är liksom inte om vi får tillräckligt med luft till alla – utan om alla verkligen får ett drägligt liv med tak över huvud och mat på bordet. Om alla verkligen får leva liv där de känner sig värda något, att de verkligen får en chans, att de kan bli något om de bara vill.
För det kan jag fan säga er; stå i min butik mellan 19-22 och ni kommer inte bara se klasskillnader romer emellan. Ni kommer även se vilka av dem som går ut med ett leende och vilka som inte gör.
Och det är fan inte de som förtjänar det där leendet som gör det.