Det är när han tar min hand, för in mig i hans sovrum och ställer mig framför sin hylla som ännu en fjäril kläcks ur sin puppa. Det är när hans gröna ögon fylls av en inre glädje, när hans andetag tar sats i hans stämband, när hans ord säger något om att han har gjort ännu mer plats för mig att ha mina saker. Det är då min fjäril testar sina vingar och börjar flyga fritt i min mage.
Det är när hans vackra kropp ligger ovanför min som jag många gånger är så lycklig att det blev vi. Att vi inte längre behöver en ångest som andas i våra nackar för att vi vill ha varandra, vill det mer än något annat i världen. Att vi kan göra vad vi vill nu, han och jag, som vi alltid drömde om. Det är medan den tanken går i mitt huvud som han plötsligt stannar upp i sina pulserande rörelser, tittar mig djupt in i mina mörkbruna ögon, och säger att han alltid vill vara med mig och att han älskar mig. Det är av en slags berusning av att detta sker på riktigt och inte bara i en liten dagdröm på jobbet som gör att jag förblir tyst, vill komma ihåg ögonblicket, vill minnas känslan och hur våra armar kramar om varandras lena kroppar, hur han tar tag i mitt ansikte och kysser mig som att han menade att ge mig hela sin värld i sin kyss.
Det är när hans ögon tindrar till medan jag pratar om något barndomsminne eller typiskt om mig som jag, bara på någon millisekund, känner alla känslor han känner för mig, och mina kinder färgas i en svag rosa nyans. Då när han tar ett steg fram mitt i min mening, greppar mina hårrötter med sin starka hand, låter den andra ta tag i min midja och avbryter mig med orden att han inte kan koncentrera sig på vad jag säger för att han blir alldeles för kär av att bara titta på mig, bara vara med mig. Likt en fågelskådare ser en sällsynt fågel i en frusen tid. Likt den känsla Kino kände i Steinbecks Pärlan när han fann just den. Likt storheten i den scen där Arven hellre väljer ett liv med Aragorn än en evighet ensam.
Det är då jag tar hans hand med flämtande andetag. Det är då jag kysser honom medan en tår eller två trillar ner för min kind i ett lyckorus jag inte kan kontrollera. Det är då jag vill visa honom alla mina fjärilar i min mage, vill visa honom hur många och hur vackra de är, vill berätta om varje gång han givit mig en ny, hur det kändes och vad det betyder för mig.
Det är då jag vill berätta för honom att om mitt hjärta var en hylla, så hade han haft den, hela den, att ha alla sina saker i, vad han vill, allt han är och allt han vill vara. Alltid.