Det var så Paolo Roberto gapade till oss tävlande i Robinson när jag var med. Jag har ju personligen stor erfarenhet av att kööööööra bil. Jag jobbade under fem års tid på en tidning i Skara och till en början försökte jag ta mig till jobbet med tåg och buss. Det gav jag dock upp efter drygt ett år, det funkade helt enkelt inte. Den snabbaste enkla vägen till jobbet (när tågets ankomst och bussens avgång matchade varandra någorlunda) var tre (3) timmar från dörr till dörr. Sedan skulle jag ju göra en hel arbetsdag och avslutningsvis ta mig hem samma väg. Höll ju på att bli tokig. Så jag började pendla med bilen i stället.
Jag hade 146 kilometer enkel väg till Skara, det vill säga – 292 kilometers resa dagligen. Och detta på en av Sveriges mest olycksdrabbade vägar, E20. Varje vecka såg jag någon sorts trafikolycka, ibland var det en rätt harmlös avåkning, några gånger var det värre. Det hände att vägen var avstängd i båda riktningarna i dryga timman när räddningspersonalen skulle utföra sitt jobb.
Visserligen var det otroligt skönt att kunna komma till och från jobbet när man ville och inte behöva stå på en station och vänta på ett försenat tåg, men ekonomiskt var det en mindre katastrof, jag fick ju tanka fullt varannan dag. Varje månad la jag ut 7 200 spänn i drivmedel – endast på jobbresorna. Sedan körde jag ju bil även privat, så det blev ju egentligen betydligt mer. Jag räknade också ut att jag på ett år körde lååångt mer än jordens omkrets runt ekvatorn, som är drygt 40 000 kilometer. Men att passera Lerum, Alingsås, Vårgårda och Vara dagligen var ju knappast lika exotiskt som en jorden runt-resa.
Sedan var det ju annat på bilen som tog stryk också, den fick ju servas väldigt ofta eftersom den avverkade så många mil på kort tid. Inte billigt det heller. Däcken var något annat. Inte alls trevligt att skifta däck och samtidigt behöva punga ut ett antal tusen för fyra nya.
Som tur var insåg jag att jag kunde spara in avsevärda belopp om jag letade på nätet. Jag förstod att det gick att beställa prisvärda och bra däck. Efter det har jag aldrig köpt däck på en däckverkstad, utan jag kör på tirendo.se. Jag får däcken levererade till valfri monteringsverkstad och de fixar det. Kostnaden för däcken och monteringen blir fortfarande betydligt billigare än att tjacka dem på en däckverkstad.
Och jag som inte heller är någon bilexpert på långa vägar tycker det är vansinnigt skönt att handla hos Tirendo eftersom jag inte behöver stå i nån kassa och prata med en expert som ändå kommer ställa en massa frågor som jag inte kan svaret på och därför skulle verka otroligt korkad. Typ:
– Vad vill du ha för gummiblandning?
– Öööö … vingummi?
– Flat spot? Råkar du ofta ut för det?
– Njaa … har ingen i släkten faktiskt som är flint, så jag tror att jag kommer ha håret kvar länge.
Nä, som sagt. Däcken får man inte slarva med. När jag körde på E20 var det ofta väldigt dåligt underlag. På vintern tog det lång tid att få vägen plogad, då kunde man bara köra i 50, även då kändes det instabilt. Vägen hade 90 som hastighetsgräns. Det var ju en hel familj som förolyckades på E20 för något år sedan när det var just sådant underlag. Bilen sladdade ut i motsatt körriktning och en långtradare körde rakt in i den.
Rätt ofattbart hur folk kan slarva med däcken. Tydligen är det ett beteende som är vanligare bland kvinnor.
I dag kör jag inte längre lika långt. Inte runt jordklotet i alla fall. Men det blir mycket körning ändå. Har ju mina långresor till Dalarna bland annat och då passerar jag givetvis mina gamla jobbtrakter. Sedan kör jag in på Riksväg 26, Sveriges längsta riksväg, och den är ju inte heller någon säker väg att köra. Å andra sidan finns det mycket att se längs vägen!