Mästerdetektiven Sigge Ösblom hade varit just det, mästerdetektiv, ända sedan den dag då han 13 år gammal under en fisketur i barndomstrakterna i Hälsingland trampade på ett blött paket i kanten av vassen, som visade sig innehålla ett antal för den tiden osedvanligt ekivoka tidningar. Byskvallret och bygdens moralpoliser kokade upp en fingerpekande essens av fynden vilket ledde till att den vinhinkande pastorn Olof Jansson drevs från bygden, rullad i tjära och fjädrar, bildligt talat. Sigge fick förstås sin positiva släng av sleven, en klapp på huvudet av länsman Håkan Ljungman som sa;
-Det var duktigt Sigge, ta nu ett par av dom här tidningarna och spring hem och runka av sig.
Ointresserad som han ännu var av att runka, han visste knappt vad det var vid den tiden, lade han tidningarna under madrassen och glömde snabbt bort dem. Vad han dock inte glömde bort var den där klappen på huvudet från länsmannen, en sådan värme och uppskattning hade han aldrig känt tidigare. Den spred sig från hjässan ner till fötterna och fick nackhåren att resa sig, ungefär som på en person som provar amfetamin för första gången. Hit the needle and the damage´s done, som dom säger. Från den dagen läste han alla deckare som kom ut, både svenska och engelska – fast just engelskkunskaperna var obefintliga. Det räckte med att låta fingrarna dansa som lärkvingar över omslagen för att han kunde tycka sig ha klart för sig gåtan om Jack The Ripper.
Han såg allt i kriminalväg på bio och på tv. Just på tv var det vid den tiden sparsamt med deckare, Kalle Blomqvist och sånt, Kullamannen tex. Men det funkade ty det spelade an på en sträng hos Sigge. Han klippte ur varenda artikel om brott som fanns i svenska tidningar och diarieförde dem enligt ett eget, för en utomstående person obegripligt system, och bredvid varje klipp skrev han ner egna teorier om hur det gått till och möjliga gärningsmän. Om till exempel ett mord ägt rum i Eskilstuna åkte han in till Stadsbiblioteket och kollade telefonkatalogen för samma stad där och valde ut tre udda namn som såg särskilt misstänkta ut i hans ögon. Väl hemkommen igen skrev han in de ”misstänktas” namn bredvid respektive inklistrad artikel. Baserat på sina egna teorier och vad respektive fickpluntepackad lokalreporter totat ihop författade han tre möjliga lösningar med modus, motiv och trolig gärningsman.
Därefter skickade han de tre olika gärningsbeskrivningarna till polismästaren som först blev eld och lågor, men ändå snart fick klart för sig att han fått en riktig virrpanna på halsen. Ett artigt tack för hjälpen skickade polismästaren dock. Återigen – nackhåren reste sig och resten av han livs skulle komma att bli en jakt på detta – klappar på huvudet av polisen. Fem fruar, lika många barn och några decennier senare hade han bosatt sig i Västerhaninge i en fyrarumslägenhet på Tungelstavägen. Med hustru nummer fem, Berta Nimander. Även hon hade en brokig äktenskaplig stig bakom sig, tre karlar och tre barn. Hon arbetade som civilanställd kanslist inne i polishuset på Kungsholmen och kunde bistå sin man med en del intrikat insiderinformation som fanns att tillgå i de utredningar mästerdetektiven var intresserad av. Det vill säga alla mord samt en del särskilt grova misshandelsfall.
Detta skulle komma att utökas med ett stort intresse för bedrägerifall och annat smått och gott i kriminalitetens godisbutik. Ett rum i fyrarumslägenheten – vardagsrummet – var inrett som spaningscentral. Det vill säga, en tredjedel av rummet upptogs av den operativa delen. Skrivbord, tre telefoner varav två fasta linjer, dator, en 14 tums tv, skrivmaskin. Vidare stod där tre stycken svindyra polisradioapparater inhandlade på Teknikmagasinet. Detta var förstås långt innan Rakel-systemet infördes och omöjliggjorde för journalister, fotografer och virrpannor att i detalj överhöra vad polisen för tillfället kunde tänkas syssla med. I fönstret i det operativa hörnet stod även en kikare på stativ, modell starkare. Det operativa hörnets fönster, vilket vette mot innergården, hade fördragna gardiner. Vita med svarta prickar. Två av prickarna hade Sigge klippt ut och där stack nu kikarens linser fram.
Denna åtgärd var till för att han ville ha koll på den eskalerande kriminaliteten på gården. Det hade flyttat in allt mer blattar och det vet man ju vad de höll på med. Förutom att bryta upp parketten för att odla potatis, samt får, getter och höns på balkongerna pysslade säkert sånt där pack med narkotika. Det måste kontrolleras. Märkligt nog hade inköpet och monteringen av kikaren redan under den andra spaningsnatten resulterat i jackpot. Sigge stod och hukade bakom gardinen, hans tjocka, immiga glasögon var tryckta mot kikaren som i sin tur var riktad mot en lägenhet vars balkongdörr var öppen. Ut genom den öppna balkongdörren strömmade finsk tango och dito störtflod av svordomar tillika skrän.
Han hatade finsk tango, det var den som fångat hans intresse och fått honom att resa sig från datorn där han suttit och medelst pekfingervalsen författat en promemoria till Gunno Gunnmo om lösningen på den eskalerande brottsligheten i Stockholms län. Lösningen var enligt Sigge de gamla uttjatade skogshuggarläger som tydligen skulle finnas i Norrland. I kikaren såg han plötsligt hur en stor fet och skäggig man med kaukasiskt utseende och en yxa i bägge händerna slå den med allt sin kraft i skallen på en man med ett exakt likadant signalement, tydligen sittande i vardagsrumssoffan. Han såg tydligt hur skallen delade sig och hjärnan ploppa ut, delad som två stora grå apelsinklyftor, framåt nedåt. Därefter vek sig även den nu döde man framåt och utom synhåll.
Sigge kunde höra sitt eget hjärta slå hårt och fort, detta var fantastiskt, men han behöll sinnesnärvaron. Han kastade sig på den röda telefonen, märkt heta linjen, och ropade;
– Mord på Tungelstavägen 33 c, kom fort.
Tillbaks till kikaren kunde han nu se hur mördaren raglade mot ytterdörren. Sigge greppade bilnycklarna och kastade sig ner till bilen som stod parkerad utanför porten. Han startade motorn och stirrade mot 33 c. Strax kom gärningsmannen ut och började ragla diagonalt över innergården. Sigge startade bilen och rammade mannen i en icke dödlig hastighet. Ögonblicket efteråt kom polisbilarna tjutande in på gården och mannen försågs med handbojor och fördes därefter fördes först SÖS för omplåstring, därefter till BAS, S:t Göran för tillnyktring och sedan vidare till häktet i Flemingsberg.
Under tiden hölls förhör med Sigge på gården och han berättade detaljerat vad som hänt, hur han med kikaren sett hela händelseförloppet. Han ville för allt smör i Småland inte ha upp polisen i sin ledningscentral. Det skulle kännas pinsamt tyckte han. Förutom själva ledningscentralen var tre fjärdedelar av vardagsrummet från golv till tak belamrade med hyllor som var proppfulla med pärmar innehållande hans egna utredningar av 20 års mord och grova brott i främst Stockholms län. Så det skulle kännas märkligt tyckte han.
I och med att polisen snabbt insåg att det var ett trivialt fyllskallemord var till och med de tekniker som senare kom till platsen, om än inte oengagerade, så i vart fall lätt blasé. Det här var ju ett solklart fall. När Sigge några timmar senare såg en vit WV Transporter köra fram till 33 c och två personer som såg ungefär lika gräsliga ut som fyllefinnarna, i fläckiga och icke unisona uniformer och oputsade skor ta ut en bår och gå in i porten slängde han sig på telefonen och ringde Expressens nattredaktion, ett mordtips brukade landa på 5.000 kronor. Ett välkommet tillskott till sjukpensionen. När han framfört sitt ärende och berättat detaljerna förklarade nattreportern att sådana här skitmord skriver man inte om. När han lagt på gjorde han en anteckning om att nästa dag skriva till tidningen och med ett epos på kanske tio till tjugo sidor få nattreportern sparkad. Detta var solklart tjänstefel. Vilken inkompetent reporter.
Han gick tillbaka till fönstret och såg den vita folkabussen åka iväg. Han undrade för sig själv om det var det där skandalföretaget han läst om så många gånger i tidningarna. När folkabussens bakljus försvann bakom ett hushörn såg han en kvarvarande patrull riva ner avspärrningsbanden. Han satte sig ner, skrev en kort rapport och stämplade texten med en röd stämpel: Utrett och klart! Därefter stängde han ner datorn och all annan teknisk utrustning. Sedan tandborstning och tre Immovane 7.5 och en tablett blodtryckssänkande. På med pyjamasen och de tjocka immiga läsglasögonen. GW’s Grisfesten på nattduksbordet. När hustrun släppte en aldrig så liten sommarfjärt och han läst bara ett par rader sov han och drömde om den gången länsmannen klappade honom på huvudet.
Epilog:
Två veckor efter mordet på Tungelstavägen damp det ner ett A4-kuvert på hallgolvet hemma hos Sigge. Det innehöll ett diplom från polismyndigheten som tackade för ett ”Rådigt Ingripande” och det var undertecknat av länspolismästaren i egen hög person. Sigge rördes till tårar, det var den tredje klappen på huvudet från polisens sida under hans levnad och det var ännu behagligare denna gång. Han lät rama in diplomet och det hängdes naturligtvis upp på hedersplats i ledningscentralen.
Vad känt är dök det därefter inte upp fler tillfällen till polisiär uppmuntran. Det föll sig helt enkelt inte så. Sakta men säkert trängde Sigges pärmsamling in i både lägenhetens andra och tredje rum. Förutom brottsutredningar innehöll de nu allsköns överklaganden, yttranden, polisanmälningar, skrivelser, offentliga domar, förteckningar, kreditupplysningar, personslagningar med mera. Sigge trummade mer med pekfingrarna mot datorns tangenter i nattlampans sken än vad en turnerande hårdrockstrummis plågar sina skinn under en hel karriär.
Sensmoral:
You cant always get what you want.