”Hur i helvete hinner du med allt?”
Jag vet inte riktigt. Jag hinner allt för att mina dygn oftast är längre än andras. Jag prioriterar inte sömn som många andra gör. Jag prioriterar skola, jobb, gym osv. Att plugga anser jag vara min lediga tid. När jag alltså säger att jag är ledig, så är jag egentligen inte det. Egentligen städar jag hos min kille, studerar, äter havrefras, lagar mat, kör ett hårt gympass, nattar pojkvän och sedan är jag uppe halva natten och pluggar. Det är så mina s.k. lediga dagar ser ut. Det bästa är dock att jag alltid tar en tupplur ett par timmar mitt på dagen för att orka träna hårt på kvällen. Jag skulle kunna skippa två timmars tupplur, men då blir jag inte lika effektiv i rodden, vilket är mitt nya tävla-mot-mig-själv-område. Jag har tävlat mot mig själv i löpning (klarat 2,6 mil.. säkert mer bara att jag inte räknat de gångerna), tävlat mot mig själv i crosstraining (högt motstånd, högsta höjd på 120 minuter) och nu har jag börjat ro. Jag vill klara 10.000 meter utan smärtor eller värk någonstans. Det betyder alltså inte att jag med nöd och näppe ska klara det och känna att armarna vill dö och ryggen gå av. Det ska vara relativt enkelt också. Igår hade 6000 meter varit lugnt. Jag hann dock bara 4000 och sedan kom min PT och PV, haha.
Jag älskar alltså att tävla mot mig själv. Jag tävlar inte mot andra. Det skiter jag i. Jag tävlar mot mig själv hela tiden. Jag vill alltid bli smartare, mer uthållig och duktigare på allt jag gör. En del av mig för att det stärker mitt självförtroende, en del av mig för att jag vill imponera på mina föräldrar. Allra särskilt min mamma. Det är en strävan jag haft ganska länge nu – att vara duktig och bra i hennes ögon. Det driver mig till att fortsätta, att orka liksom. Även om jag sovit tre timmar så kan Coca-cola och lite magknip lösa mina panikstudier jag alltid har för att jag är en dum jävel som skjuter upp allt tills min deadline lyser i rött framför mig och skriker ”FÖR I HELVETE ÖKA FÖR FAAAN” typ. Då stressar jag så hårt att jag vaknar upp i svettpölar och är en aning okontaktbar.
Det är också för att jag någonstans vill vara en förebild för mina syskon, vill att de ska tro på sig själva liksom. Jag kommer ifrån en väldigt dysfunktionell familj där vi alla är extremt olika som personer. Jag fick av någon anledning den genen som aldrig blir beroende av något (nä, inte ens betalkort och pengar på mobilen, hahaha). Jag fick fördel med ämnesomsättning, med att vara lättlärd, med att ha ett jämt temperament och med att vara ganska smart faktiskt. Det är något folk brukar säga. Det där med att jag inte verkar smart på internet, men att jag överraskar IRL. Inte så konstigt när jag envisas med att stå i typ underkläder och puta med röven på Instagram i min pojkväns hall. Det får nog fan ingen att verkar särskilt smart, haha. Men det är väl en av mina sämre sidor. Jag skäms inte så mycket för något. Eller jo, när min pojkvän tycker att jag ska ”flexa” på bilder (för att jag faktiskt har fått muskler). Då skriker hela min insida ”NEJ NEJ NEJ”, hahaha! Jag vill inte spänna armar och skriva #nopainnogain på mina bilder. HELL NO, haha!
Men annars skäms jag inte 🙂
Men till stressen och det där.. nu ska jag sänka jobbtempot en aning och försöka fokusera på skolan och mig själv. Jag vill inte dö av stress. En kompis skällde ut mig på gymmet här om dagen för att jag inte tänker på hur farligt det faktiskt är att ha mitt tempo. En del av mig mår ju inte så jättebra av att ha det megastressigt jämt, men en annan älskar att göra det jag gör. Jag älskar att gå till CUM och låsa upp, larma av och känna det där enorma ansvaret över butiken liksom. Det är underbart. Världens känsla faktiskt. Jag älskar att jobba med mina underbara kollegor på MatDax och att få kramas med Jocke, skratta med Emelie och skrika ut åsikter med Kevin. Det är en så mysig sammanhållning oss emellan där. Dessutom har jag ett need av att ställa upp för kollegor som inte kan jobba. Jag gillar verkligen att vara snäll.
Men! Jag har lärt mig av utskällningen på gymmet och nu BYTTE jag pass istället för att bara ta ett. Jag bytte min onsdag mot Annas lördag, så jag har bara ett enda jobbpass på MatDax nästa vecka, två på CUM och alla andra dagar får jag sova, gå på Stadabibblan och mysa med Netflix. Det blir inte så hetsigt som det varit förr inför kursslut.
”Men hur jävla länge ska du plugga egentligen?”
Jag ska plugga ett halvår till. Det SUGER, jag vet. Jag hade räknat mina poäng fel och tydligen försvinner Idrott A och Estetisk verksamhet när man gör ett slutbetyg. Därför får jag plugga fler ämnen. Jag passar på att ta några svåra. Okej, Språkspecialisering är INTE svårt för mig som gått i engelska skolor både i grundskoletiden och på gymnasiet (samt har en mamma som är engelsk-svensk översättare), men Matte B och Biologi 2 är inte så jätteroligt. Jag är inte världsbäst på den typen av ämnen. Mina ämnen är givetvis de då man får skriva. No shit liksom.
Jag vill så jävla gärna studera kommunikation. Det finns inget jag tycker är roligare än det. Jag vill skriva hela dagarna. Vill få utmaningar till att skriva reklamtexter, annonser, sammanfattningar, PR-vänliga texter, presentationer osv. Det är ju det jag är bra på.
Nu måste jag dricka mitt te som blivit kallt som vanligt och som jag måste ställa in i micron. Sedan ska jag plugga, göra älgfärsbiffar på älg som min pojkvän förvarat i sin frys och totalt jättestruntat i (SERIÖST, jag skrev att han skulle SKÄMMAS, hahahaha!) och sen ska jag bli bättre på att vi:a oss. Han säger alltid ”vi har ingen mjölk”, ”vi borde ha andra gardiner” och grejer. Jag bad faktiskt om ursäkt på tunnelbanan igår för att jag sa han och hans hela tiden. Ska sluta med det.
Nej, nu ska jag värma mitt te. Hoppas ni har en fin, ljus måndag 🙂