– Duu.. Du Martin..
”Aaa?”
– Hur visste du att det skulle bli så bra?
”Vadå?”
– Det här.. du och jag.. att det skulle bli så bra. Du sa alltid det på båtarna. Att vi hade varit så himla bra ihop.
”Jag hade bara en så stark känsla om det.”
Det finns inget drama i mitt liv att berätta om. Jag är glad, gör skitbra ifrån mig i skolan, jobbar ibland, lagar mat till min älskade mamma lite då och då när jag kan och får, tränar stenhårt tills jag tappar vikterna i golvet med min bästa tjejkompis typ 3-4 gngr i veckan, fikar med min syster och systerson när tiden finns, har städat upp i min lilla hörna här och.. det bästa.. jag spenderar helgerna (och vissa vardagar) med världens vackraste kille. Ibland sitter jag bara och tittar på honom. Bara tittar. Jag kan titta på hur hans ljusa ögon rycker med till hans spel på mobilen och tänka ”fan, han är min, vilken tur jag har”. Jag älskar att lyssna på hur han växte upp och på vad han tycker om saker och ting. Han är så olik mig i bakgrund, men så lik i värderingar.
Vi har aldrig, någonsin bråkat. Inte ens lite grann.
Och det absolut coolaste han gjort, som INGEN annan kille gjort någonsin, var när jag kom med något som skulle kunnat liknas vid kritik (snarare upplysning kanske) och han bände upp mitt ansikte, tittade in i mina ögon och sa; ”tack för att du sa det”. Alltså.. ALLA andra killar hade blivit antingen sådär illa till mods och typ kört silent treatment eller så hade de fått utbrott på mig. Det coola med oss två är att ingen av oss hymlar eller håller åsikter inne. Båda förklarar hellre tydligt vad vi känner till varandra. Det blir alltså typ aldrig ett missförstånd.
– Dessutom.. om jag blir lite inåt, vilket jag kan bli enstaka gånger, så drar han mina tankar ur mig. Det har dock inte med honom å göra. Jag kan behöva rannsaka vad jag känner ibland innan jag yttrar det, men klart skönare att slippa den biten faktiskt.
Jag vet inte vad det är. Jag har nog aldrig haft det så enkelt som nu. Mamma är jätteglad och märker hur bra jag mår. Mina vänner ser hur pigg och glad jag är och jag gnäller liksom aldrig om dramor. Det finns inga. Han och jag ses, hånglar sönder varandra (haha, vi har alltid hånglat sjukt bra) sedan berättar han om sig själv kanske över vin eller whisky och så kramas vi till serier.
I helgen stannade han upp mig utanför sin port när jag var lite sjuk (fick någon släng av feber och skit.. jättekonstigt.. säkert stress..), men lite hängig och trött tog han tag i mig och tittade in i mina ögon.
”Fan, jag är så jävla kär i dig!”
Jag har VÄRLDENS tur som har honom. Världens jävla tur. Jag är fan den gladaste jävla tjejen i hela jävla världen jävlar i jävlarmig!! Hahaha! 🙂
Min norrlänning.. min fina, fina norrlänning.. som sagt.. jävla jävla jäääävla tur…