#NYFF 2012: Med fina miljöer och välspelat från alla inblandande finns här en hel del att glädjas åt, men man kommer inte ifrån att filmens egentligan huvudperson Daisy är det minst intressanta med hela berättelsen.

I kampen mellan brittisk humor och amerikansk melodram kommer det kanske inte som någon överraskning vilket som går segrande ur striden. Men aldrig har det varit tydligare i en och samma film än här.

”Hyde Park on Hudson” utspelar sig sommaren 1939 vid president Franklin D. Roosevelts hus i Hyde Park vid Hudsonfloden norr om New York. Den som berättar historien är Daisy, en granne som under sommaren även blir Roosevelts älskarinna. Just denna sommar står mycket på spel eftersom den engelska kungen för första gången ska besöka USA. Det är det stundande kriget med Tyskland som fått kung Bertie (samma stammande regent vi lärde känna i ”The King’s Speech”) att desperat försöka få amerikanernas stöd.

Närvarande är också Roosevelts rättframma fru Eleanor, hans mamma som också är den som äger huset samt hans sekreterare Missy. Bertie har med sig sin fru, drottning Elizabeth, och de två kungligeterna får uppleva mer än en lagom dos av egensinniga amerikanska manér under sin vistelse.

I texter får vi veta att filmen delvis bygger på brev som hittades när Daisy dog över 100 år gammal, och att hennes och presidentens affär varit en hemlighet fram till dess – fast inte för alla visar det sig. På ägorna den där sommaren verkar de flesta bara ha accepterat Daisys ständiga närvaro utan några frågor. Och det finns det förstås anledningar till.

Problemet med ”Hyde Park on Hudson” är att den är som två olika filmer. Inramningen är Daisys historia och det får uppta första halvtimmen av filmen. Det är en vackert filmad, söt historia om en naiv och lite tafatt kvinna som hamnar i en situation hon aldrig kunnat ana. Det är småputtrigt, men lite långsamt och tyvärr blir det aldrig särskilt inressant.

Tempot ändras helt när Bertie och Elizabeth intar scenen med sina snorkiga brittiska uppsyner. Helt plötsligt syns det exentriska amerikanska från en helt annan sida, samtidigt som vi även bjuds på engelska diton. Det är verkligen ett krockande av två världar.

Kungligheterna, spelade av Samuel West (”Howard’s End”, ”Van Helsing”) och Olivia Colman (”Järnladyn”, ”Hot Fuzz”), behöver bara visa sig på duken för att komik ska uppstå. Det är härligt att se vad ett enda höjt ögonbryn eller ett snabbt snörpande på munnen kan åstadkomma. West framför allt stjäl varenda scen han är med i. Och det till och med från Bill Murrays finfina tolkning av Roosevelt. Vilken bragd!

Det är just skådespeleriet som är behållningen. Olivia Williams som Eleanor, en kvinna med udda idéer och väldigt lite kärlek för sin make – är briljant. Bill Murray och Elizabeth Wilson (Mandomsprovet) som spelar hans mamma är också sköna figurer. Laura Linney gör ett övertygande porträtt av Daisy – kanske lite för övertygande eftersom hon blir så alldaglig att det är svårt att engagera sig.

”Hyde Park on Hudson” hade tjänat på att enbart handla om de dagar kungens och drottningens besök varade. För att Daisy skulle kunna bli en möjlig protagonist hade vi behövt komma henne närmre inpå livet. Men kanske fanns det inte så mycket mer att lära känna, för av någon anledning har filmskaparna gjort valet att hon inte hade så att det räckte för en hel film. Annars skulle man inte lagt i den andra humorväxeln och låtit den ta över lite drygt halva speltiden, de flesta av de scenerna dessutom helt utan Daisys medverkan.

Man hinner faktiskt nästan vänja sig av från att det här är hennes berättelse, så till den grad att jag kommer på mig själv med att längta efter mer scener med brittiska regenter så fort hon syns för mycket. Och det är med stor saknad jag ser dem resa tillbaka till Europa.

Elle Fanning briljerar på ett nästan kusligt sätt i Sally Potters halvbiografiska berättelse om att som tonåring i sextiotalets London behöva hantera inte bara hormoner och brutna löften, utan också hotet om en eskalerande kärnvapenkonflikt.

Ginger och Rosa föds i angränsande sjukhussängar samma dag som USA fäller en atombomb över Hiroshima. De ingår snabbt en nästan symbiotisk vänskap och utvecklas till två nyfikna och oskiljaktiga sextonåringar i ett London som vibrerar av krav på sexuell frigörelse och demonstrationer för kärnvapennedrustning.

Året är 1962 och Kubakrisen hotar vid horisonten, men för de två unga flickorna – särskilt Ginger kämpar med förhållningssätt och skräck för framtiden – har vetskapen om att världen när som helst kan braka loss i ett kärnvapenkrig ända från början definierat tillvaron. De testar sprit, killar och tonårsuppror tillsammans, men där Gingers intellektuella uppvaknande innebär att skriva dikter och citera Bertrand Russel, väljer Rosa, som låter en ana en mörkare och mer introvert personlighet, att lägga allt i Guds händer och gå till kyrkan. På den vägen verkar hon, till skillnad från Ginger, komma något så när till rätta med rädslan för bomben.

Bägge är de trollbundna av Gingers pappa Roland, en älskvärd och munvig usling som skriver svåra artiklar och med svällande stolthet förklarar att han har suttit fängslad för vapentrots. Ginger dyrkar sin okonventionella och frihetspredikande fader samtidigt som hon med förfäran iakttar konsekvenserna av hans kvinnotycke och flyktiga engagemang i familjelivet. När sprickan mellan henne och Rosa börjar vidgas till en ravin är det också faderns svek som hotar att alldeles kantra hennes redan turbulenta känslovärld. Samtidigt som kalla kriget går in i sitt mest hotfulla skede blir det tydligt att Gingers skräck för ett atombombskrig inte visar sig ha en suck mot det traumatiska eldprov inför vuxenlivet som hennes närmaste utsätter henne för.

”Ginger & Rosa” är inte en film om vänskapen mellan två tonårstjejer så mycket som den är ett ömsint men djupt tragiskt porträtt av ett far-och-dotter-förhållande i den specifika kontext som utgörs av det tidiga engelska sextiotalet. Den miljön känner regissören Sally Potter väl till, även om hon var några år yngre än Ginger och Rosa när familjen samlades kring radiosändningar som med allvarliga stämmor förkunnade att den amerikansk-sovjetiska apokalypsen drog närmre för varje dag som gick. Hennes skildring av tidsandan har fått mycket beröm. De inledande scenerna där Ginger och Rosa trevar sig fram i ödsliga gråblåa miljöer som för tankarna till postapokalyptiska landskap är också mycket suggererande, inte minst eftersom Sally Potter har valt att fylla den absolut första filmrutan med en detonerande atombomb följt av ett karakteristiskt svampmoln. Ett helt fungerande sätt att slå an grundtonen.

Potter, kanske mest känd för sin stiliga nittiotalsfilmatisering av Virginia Woolfs ”Orlando” (1992), har annars stundtals uppvisat en fäbless för romantisk sentimentalitet av det kladdigare slaget – ”The Man Who Cried” (2000) – men undviker här för det mesta att hemfalla åt sådant.

Att dialogen ibland känns styltig och att de amerikanska skådespelarnas brittiska accenter är långtifrån konsekventa hade säkert varit ett större problem om inte femtonåriga Elle Fanning hade spelat huvudrollen. Man kan ha sina berättigade aversioner mot hårddrillade barnskådespelare från Hollywood – Elle är lillasyster till Dakota Fanning som har synts i varenda amerikansk storbolagsfilm som har gjorts de senaste tio åren – men här blir man snabbt tvungen att kapitulera fullständigt. Elle Fanning bär hela filmen och verkar kunna få till personkemi i filmformat med vem som helst.

Med en svagare skådespelare i den rollen är det inte helt säkert att ”Ginger & Rosa” hade förmått att lyfta från papperet på samma sätt, från en kompetent men ojämn skildring av en tidsanda och en korrumperad kärlek till ett stundtals djupt gripande porträtt av en sextonårings desperata försök att hitta fotfäste i en förvirrad värld.