De framgångsrika racingspelen lånar ut sitt namn till ett snyggt och lättsmält actiondrama, som trots mängder av snygga bilar aldrig tar fart. ”Need for Speed” saknar hästkrafterna för att verkligen kunna utmana andra biljaktsfilmer.
Precis som ”Jackass” förses actionfilmen ”Need for Speed” med en varningstext i slutet. För hur lockande den är verkar att tokgasa genom stan bakom ratten på en lyxbil, ska man helst låta bli. Stuntmännen är proffs, försäkrar man oss. Tänk om bara detsamma gällde de inblandade bakom kameran. Nu är TV-spelsfilmatiseringar traditionellt sett inte de man satsar på mer än nödvändigt. Således är ”Need for Speed” regisserad av Scott Waugh som bara har ”Act of Valor” på CV:t. Manusförfattaren George Gatins främsta merit är att han är bror till John Gatins (som skrivit underhållande saker som ”Flight” och ”Real Steel”). Som förlaga har de visserligen den välkända TV-spelsserien som går ut på att köra runt, runt och fort, fort. En storsäljare i 20 år. Sämre namn kan man ju bygga franchise på, så en viss fanskara lär dyka upp automatiskt framför biljettluckan.
Det här att måla om bilen i fräcka färger och sedan komma först i mål med den räcker då inte riktigt för bioduken, så lite halvhjärtat har det tillkommit både ett blekt persongalleri och en slags konflikt. Det där som ska in mellan bilscenerna. Och klart, filmer som ”Need for Speed” uppsöker man inte för Oscarsvärdiga prestationer och djupare budskap om livets mening. Man vet oftast vad man får. Och det man får här är en hämndhistoria där bilarna är snabba och förarna arga. In kommer Aaron Paul (i första huvudrollen sedan ”Breaking Bad” tog slut) som Toby, den fattige mekanikern med ett ont öga till rikemanssonen Dino (Dominic Cooper). Det blir riktigt tråkig stämning mellan dem efter en tragisk olycka som Dino orsakar och skyller på Toby. Efter en vända i fängelset ska de göra upp, vilket sker – du gissade rätt – på racingbanan. Det är ett väldans exklusivt race, under översyn av en mystisk Michael Keaton, och till råga på allt går det av stapeln på andra sidan USA om bara 48 timmar. Toby har två dygn på sig att köra tvärs landet. Sån himla tur att en brittisk blondin (Imogen Poots) just landade i passagerarsätet för att hålla sällskap under resans gång.
Det är ett sådant sällsynt tillfälle när en films titel lika gärna kunde varit rubriken på dess recension. För här behövs det fart! Bilarna är många, de är snygga, det gasas på genom gator, tunnlar och amerikanska landskap, de exploderar ibland, men jag rycks inte med. Scott Waugh har troligen sett en del biljaktsfilmer i sin research, möjligen kvaddat några bilar själv under sin tid som stuntman, men att regissera action är inte hans starka sida. Waugh ger flera snygga, mer eller mindre diskreta blinkningar till både TV-spelen och gamla tidens stora biljaktsfilmer. Men när det kommer till att skapa spänning, i scenerna där alla förutsättningar finns, misslyckas han monumentalt.
Snarare är det birollerna jag minns från ”Need for Speed”: Tobys grabbiga järngäng som med twerking, striptease på arbetsplatsen och galna helikopterstölder ser till att lätta upp stämningen med lite komik. Det kan behövas, för Aaron Paul, Dominic Cooper och Imogen Poots har fått platta rollfigurer och flera bedövande tråkiga dramascener att arbeta med. Det kunde man ju se genom fingrarna på om bara actionbitarna, polisjakterna och bilporren levde upp till löftet om spektakel och full fart.
Betyg 2/5
Johan Svensson
info@mensworld.se