Jag vet inte om ni har haft det jävligt så pass länge att ni inte orkar gnälla längre? Okej, denna fråga skulle i och för sig alla föräldrar till småbarn svara JA SOM FAN på, men det är en annan slags jävlighet när det handlar om ens barn. Trust me, jag vet, jag tog hand om min systers lilla bebis i ett halvår dagligen. Det är en helt annan sak när det kommer till barn. Det är liksom okej att de jävlas på något vis för delvis är det förväntat och delvis älskar man ju dom även om de smetar bajs över hela sovrumsväggen medan syrran med nedsatt immunförsvar har badat sig själv i handsprit och sitter gömd i säkert förvar ett rum bort. Även då har jag älskat ett barn. Även då när jag blev tvungen att först duscha ett barn som hatade vatten och var täckt av det äckligaste som finns, och sedan stå med klorin, gasmask och frätande medel och bli yr i hela skallen medan jag fick skrubba bort det äckligaste som finns ifrån tapeten på väggen. Även då var det jävligt på ett vis som någonstans var okej. Även om jag behövde röka typ fyra röda Marlboro efteråt för att någonstans bli en normal människa igen. Det var ändå okej. Begrip då vilket tålamod jag har när det kommer till människor och hur pedagogisk jag faktiskt är.
Men det finns någon gräns jag inte riktigt hade nått förrän idag. Jag jobbade min stängning som jag alltid gör typ en gång i veckan nu på Matdax. Och så får jag jordens förkylning i hela öronen, hela huvudet, hela halsen. Jag vill sova på det där rullande bandet. Bara lägga huvudet på vågen och somna. Typ säga åt alla typ tusen kunder att det inte blir någon mangold idag. De får gå och odla den själva.
Jag ville så gärna det, men jag gjorde givetvis inte det. Jag stod som en trött robot, märkte hur huvudet bankade hårdare och hårdare, ville bara gå hem. Klockan var bara strax innan åtta och jag försökte mig på det där med att dricka mjölk istället för Cola. Huvudet orkade liksom inte Cola. Kanske konstigt att säga, men de flesta som blir förkylda blir inte sugna på kaffe t.ex. Jag dricker ju mitt Cola som folk dricker kaffe (ni vet, koffeinkänslig). Därför blev det ingen mer Cola för mig. Jag höll mig till två mjölk.
Men det är dessa dagar man ber till den där guden som har hand om ödet på mataffärer att det ska bli en lugn dag. Men nej.. nej, aldrig ska det vara enkelt när man inte har ork att bråka. Det är då det kommer in en psykiskt instabil, aspackad kund som skriker om LYCA MOBIL FEMTI KRONEER och ska ha värdebevis av mig innan han ens betalat det. Jag hade ingen energi alls. Klockan var innan nio nu och jag var nära självmord. Hjärnan ville hoppa ut, ta tunnelbanan och somna i en stor säng. Då, då när den vill göra det, då skriker kunden på om och om igen. Till slut är jag en jävla hora han aldrig ska handla av och ingen, ingen kund ska stå upp för mig, ingen människa ska be honom sluta, ska säga något snällt till mig. Nä, där ska de stå som korkade fågelholkar och låta honom mangla 180 km/h med sina fula ord om hur jävla värdelös och horig jag är. Jag har stängt av. Jag bara väntar på att hans utbrott ska gå över så jag kan förklara ännu en gång att man måste betala innan man får saker i affärer. Ja, det är så IQ-befriat. Nej, jag överdriver inte.
När jag jobbade på Tele2 så var kunderna riktigt jävliga, absolut. Det bästa var dock att man typ aldrig mindes dem. När man jobbar på Matdax i Högdalen så minns de både dig och du minns dem. Ibland på gott, ibland på ont. Den här kunden gormade saker om att jag hade gjort fel en massa gånger. Jag minns honom inte alls, men vad fan vet jag. Där och då brydde jag mig inte för fem öre. Jag ville inte ens veta vad fan jag hade gjort fel. Jag var så psykiskt och fysiskt utmattad att jag skapade en mental glasvägg emellan oss. Han skrek mot väggen tills en kund sa ”hörrö, ska du handla eller inte?”. Då förstod han att det var en kö bakom honom. En feg jävla skitkö utan civilkurage om du frågar mig. Så är det ofta på mitt jobb. Unga, stora killar som inte gör ett skit om någon bråkar. Muskler har de också. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad fan de ska med dem till om de inte ens vågar öppna munnen när en äldre man förnedrar en ung kvinna.
Jag får höra några gånger till att jag är en hora och att han aldrig ska handla av mig och sedan lämnar han butiken. Nu har jag typ tappat världen och den har gått i tusen bitar. Aldrig har jag varit så tom inombords som då. Jag hade noll känslor, ingenting.
Jag tror att min dag är över när jag sitter på tunnelbanan efter att ha förmildrat min dag för min pojkvän i telefon. Det var det jag menade med att orka gnälla. Jag orkar inte berätta sanningen om hur jävla jävligt det är på Matdax. Jag orkar inte att han ska bli ledsen och arg, att han ska vilja teleportera sig till Högdalen och nita de killar som bara tittar på när jag blir hotad eller förnedrad. För de är vi överens om, överens om är värst. De som bara tittar på när kunder blir psyk eller är påverkade av droger eller alkohol. De som inte ens säger ”öh, lägg av”.
På tunnelbanan kommer en fet, jävligt packad man på och ska sätta sig mittemot. Han viftar med sina feta fingrar framför mina fötter och menar att jag måste göra plats. Jag tar upp den del jag anser är min, men tänker att.. fan.. jag orkar inte, inte nu. Jag krymper ihop till en boll med min kasse och väska. Vill bara lyssna på min musik, komma hem någon gång.
Efter en stund ska idioten göra ett stort misstag. Han tar sin hand och han viftar med den framför min display på min mobiltelefon. Och grejen är, som många som känner mig IRL vet, att jag visar ALLT jag känner i mitt ansikte, i mina ögon. Jag kan aldrig dölja känslor för de syns så extremt mycket på mig. Och den blicken jag gav honom, den där blicken som säger ”OM DU INTE HÅLLER DIG EN BRA BIT IFRÅN MIG NU DIN FETA JÄVLA MISSLYCKADE IDIOTJÄVEL SÅ SKA JAG TA FRAM ETT JÄVLA RIVJÄRN UR MIN KASSE OCH SÅ SKA JAG GÖRA GRATÄNGOST AV DITT BLEKA NYLLE”. Han kastade sig bakåt och gjorde en slags gest som betydde typ ”SO FUCKING SORRY MY GOD HON SKA DÖDA MIG”. Jag tittade ner i mobilen igen och musiken fortsatte att rädda mig ifrån verkligheten.
Emellan låtarna hör jag mannen prata med två yngre killar bredvid om hur mycket jag hatar honom nu. Han frågar vad de tror om vad jag känner för honom osv. Killarna svarar lite ointresserade att de upplever mig som reserverad och att jag vill vara själv. Mannen nickar med och nästa låt börjar i mina lurar.
Det är när vi kommer till Odenplan som den feta mannen ska ”nudda min kasse med sina tår”. Han ska göra det som en slags gest där jag, ännu en gång, ska se honom. Denna gång går min adrenalinnivå över den där tröskeln till sunt förnuft och jag vill slå mannen hårt i ansiktet. Och innan jag hinner reagera så hör jag en hög röst hojta till ifrån en av de yngre killarna;
”MEN FÖR FAN, LÅT HENNE VA! HON VILL JU HA SITT EGET SPACE! LÄMNA HENNE IFRED!”
– Ahmen assåh jag ville juh bara be om ursäkthh..
”MEN SER DU INTE ATT HON INTE VILL DET? LÅT HENNE VA NU VAFAN!”
– AJA JAG SKA ÄNDÅ AV HÄR, SKITER VÄL I HENNE!
Han går av vid Sankt Eriksplan och i lurarna går Glitter and Gold av Barns Courtney. Innan jag hoppar av vid Fridhemsplan med min tåsnuddade kasse så drar jag ut ena hörluren, lutar mig bakåt och hojtar till den unga killen;
”Tack som fan för att du stod upp för mig. Det borde fan finnas fler som du!”
Han ler jättestort och jag går av tunnelbanan med en liten vinst i mitt hjärta.
Vinsten av att ännu en gång kunna tro att det visst finns bra människor bland oss.