Skyfall är inte bara en av den bästa bondfilmen som gjorts, den är också väldigt annorlunda jämfört med tidigare filmer om den brittiska agenten med rätt att döda. För många av oss som har vuxit upp med dessa filmer pirrar det alltid lite extra i magen inför en ny James Bond-film. När John Barrys klassiska elgitarrslinga som utgör Bond-temat ljuder i salongen, vet vi att det väntar Bond, snygga brudar och massor av action. Fast riktigt, riktigt nöjda brukar vi bara bli ungefär var tredje film. Den här gången lever Bond verkligen upp till förväntningarna.
För första gången har man anlitat en Oscars-vinnande regissör, Sam Mendes, som gjorde mästerverket ”American beauty” (1999). Javier Bardem i skurkrollen. Skulle han toppa sin Oscars-vinnande roll som Anton Chigurh, galningen med slaktmasken från ”No country for old men” (2007)? Som grädde på moset blir detta starten för en av svensk films mest skandalomsusade bad boy Ola Rapace. Ola Rapaces Hollywood-debut glömmer man inte i första taget. Inledningssekvenserna av Bond-filmerna, innan förtexterna och titelmelodin, är alltid som en-film-i-filmen. Och här är det Daniel Craigs agent 007 och Ola Rapaces skurk Patrice som jagar livet ur varandra i ett rasande tempo. På motorcykel genom Istanbuls gränder och basarer. På taket på ett skenande tåg. Otroligt skickligt iscensatt, filmat och klippt. Rapace är stenhård. Man blir grymt imponerad av att båda två slåss på liv och död i så grymt snygga kostymer.
Efter den ljuvliga titelmelodin, Adeles hesa stämma går rakt in i hjärtat, börjar sedan en väldigt annorlunda James Bond-film. Hela underrättelsetjänsten MI6: och chefen M:s förmåga att leda den ifrågasätts av brittiska regeringen. Är Bond själv för gammal, trött och slut, kanske? Wikileaks-liknande avslöjanden hotar terrorbalansen, det följs av en terroristattack och till detta läggs ett antal personliga och högst oväntade vendettor. Då blir det stundtals ibland mer drama än action.
Men här finns också ett antal oerhört skickligt iscensatta actionsekvenser. Och Rapace återkommer. Och sen till Javier Bardem. Helt ljuvligt psykopatisk spelat. Och med ett helt annat motiv till sin ondska än vad Bond-skurkar brukar ha. Man är dock inte säker på hur den sista halvtimmen kommer att uppfattas av Bond-purister. Det liknar inte på något sätt någon annan Bond-film. Den påminner istället både om Sam Peckinpah-klassikern ”Straw dogs” (1971) och Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now” (1979). Och är väldigt sentimental. Men det funkar ändå. Kanske är skyfall en av de bästa bondfilmerna som gjorts. Men´s World rekommenderar starkt ett besök i salongerna.
Christian Ternstedt
Christian@mensworld.se