Varför finns vi?

Vad innebär det att vara människa? Hur hittar man sig själv när man är vilse? Minnen från förr, drömmar om framtiden och ett nu som aldrig kommer tillbaka. Alla är vi på väg någonstans. Men ingen vet riktigt vart. Vi försöker andas. Tröstar efter att få älska och bli älskade tillbaka. Söker efter en förklaring och mening med allt. Vi gömmer oss för verkligheten, blundar, drömmer oss bort. Vi svävar I ett tomrum och skriker på hjälp ingen kan höra. Vi föds, växer upp och dör. Varför? Handlar livet om att sprida glädje? Hitta lyckan, ta tillvara på den och leva I nuet? Älska? Samla intryck och lämna avtryck? Det verkar så lätt. Att bara finnas till. Efter allt är vi bara moln. En ansamling små partiklar som svävar, bildas, förvandlas och upplöses i ett ständigt kretslopp. Precis som livet i själva verket.

Vad är vi om inte en försvarslös, naken kropp. Utsatta. Övergivna. Ensamma och förvirrade. Hinner vi stanna upp och reflektera? Ta en semester, en sorts befrielse från oss själva. Ja, kanske tvingas vi till att fortsätta gräva våra underjordiska gångar. Som leder vart? En sista färd som i Aniara? Att tiden ska hinna ikapp oss. På någonting bättre. Men låt oss gå vidare. Vi har ju alla våra tidsmaskiner. Vissa tar oss tillbaka till det vi kallar minnen och vissa tar oss framåt till det vi kallar för drömmar. Men nu. Låt oss fokusera för ett ögonblick på nuet. Det här är bara början. En ansats mot någonting större. Slappna av. Föreställ dig att du är en sten som sakta sjunker till botten. Eller ett vitt moln. Som sakta svävar uppe i det blå. Tidlöst. Som alltid är där. Som bara finns till. Varför är vi så rädda för att stanna upp? Och för vem är det vi egentligen gömmer oss för? All denna rädsla och prestationsångest. All denna kamp mot kalorier. Facebook. Självbekräftelsen. Vår spegelbild. Tiden. Vårt ego och vad alla andra tycker och tänker om en. Att överleva sig själv. Vad hände med all självdistans?

Jag är kär. I en bild. Kanske en framtidsillusion. Jag har tappat bort mig själv i en bassäng av gåtor och ekvationer. Allting kommer ordna sig till slut. Gör det inte alltid det? Jag är natten som jagar sin dag. Lövet på marken. Snökornen som målar gatorna vita. Ögonblicket som aldrig kommer tillbaka. Jag är ljudet i hörlurarna. Saltet på tungan. Jag är allt och ingenting. Bilden som är i ditt huvud. Känslan som du förtränger. Orden som du snart knappar på din telefon. Hjulen som snurrar. Rötterna i marken. Såret som aldrig läker.

Det verkar så lätt. Att bara finnas till. Gömma sig, förtränga allt som är obekvämt. Lösa problemen och gå vidare. Öppna nya dörrar, smaka på nya frukter. Stimulera våra drifter och kanske för en stund känna oss riktigt lyckliga. Att lämna det förflutna bakom sig, att följa pianots vackra melodi. Det verkar så lätt. Att bara finnas till. Som en fjäril. Bara sväva. Öppna ögonen och känn efter. Är det här vad jag vill uppnå? Är det här allt? Jag blickar upp mot skyn. Lampan tänds och lampan släcks. Där står jag vid himlens utkant och försöker stanna upp. Försöker hämta andan, att inte tyna bort. Men det är svårt. Det blir som i en film. Comedia som Dante sa. Jag tror det finns en bättre värld som väntar där ute någonstans. Jag väntar på er där. Och plötsligt är vi där. Framme vid ingenting. Att ingenting har en mening. Att slutet bara var början. Livet bara tickar vidare. Ingen ser. Ingen hör. Ingen verkar förstå. Alla bara applåderar. Föreställningen kan börja.

//H