Har du haft en riktig äkta nära-döden-upplevelse? Då du verkligen är övertygad om att NU kommer du att dö! Då du utan tvekan är du fullt medveten om att detta är din sista stund i livet, inga mer kaffekoppar kommer att svepas och från och med nu kommer allt att bli evigt nattsvart? Nu ska du få höra om min. Det var den dagen vi överraskades av den värsta stormen jag någonsin seglat in i. Mitt på öppna havet, dessutom med en segelbåt utan motor. Besättning bestod av, förutom av mig själv och en erfaren tävlingsskeppare/ägare, av en tysk jolleseglingsamatör, en av mina bästa vänner som knappt seglat i sitt liv och hans flickvän. Utsikterna verkade dödsdömda.
Segelbåten TRIVIA är en av världens mest meriterade och vackraste än idag levande regattaklassiker. Hon är en så kallad ”amerikansk tolva” som ursprungligen tävlade i världens mest anrika regatta Americas Cup när hon tillverkades 1937. Det är teak och mahogny överallt. Men med en smäcker seglingsförmåga. Den har vunnit Cows Week, 21 gånger och många otaliga fler regattor. Den har ägds av amerikanska diplomater, otaliga adelsmän och seglats av norska kungligheter och är bland det läckraste flytetyg jag någonsin fått äran att styra. Dock så höll denna legend på att få ett fruktansvärt tragiskt och abrupt slut. Faktiskt bara en hårsmån från att kapsejsa och försvinna i havets botten.
Historien börjar på mitt älskade Sandhamn där Trivia just har avslutat sitt race i den klassiska delen av Gotland Runt. Dagens ägare, en rik tysk IT-mogul, och en väldigt duktig sjöman, jobbade ihop med en av mina bästa vänner, Fredrik, som helt lyriskt ringer mig och säger att han ska hänga med på en leveranssegling från Sandhamn ner till hemmahamnen i Kiel och de behöver en duktig erfarnen seglare att hjälpa till att segla ner henne.
Wow! Som den äventyrsjunky som jag är, hoppar jag självklart på båten någon timme senare och vi seglar i snigelfart i nästan stilje förbi Gotland och hämtar upp Fredriks flickvän Sarah som är där på semester hos familjen och vi seglar på utan konstigheter ner till danska Bornholm. (Bortsett från problemet att lägga till i Visby utan motor och vind, men allt går bevisligen bara man vill, lol) I Bornholm läser Fredrik på löpsedlarna att en storm väntas komma in. Han får tokspel och säger att han vägrar sätta sin fot på båten om detta stämmer. Ägaren ler och säger att ”det är ingen fara, lita bara på mig” choppar upp en fruktsallad till frukost som enligt honom ska bota all sjösjuka och sedan sätter vi av i fantastiskt väder. Så vackert att vi seglar för nära kusten och åker på grund det första vi gör (jag var inte navigatören). Kom ihåg nu att vi har ingen motor, den är borttagen för att vinna 1-2 knop extra i fart i tävlingar vilket kan vara skillnaden mellan vist och förlust.
Men vi lyckas flexa seglen och kommer loss efter mycket tyskt gormande som nästan närmar sig nazinivåer. Vi seglar vidare mot Kiel, allt är frid och fröjd och sen smäller det till så grundstenarna rubbades. En kolsvart/blå vägg med vita läskiga streck rusar mot oss från ingenstans. Stormen är i antågande. Skippern skriker åt mig att ta rodret och alla andra att slänga sig på att dra ner alla segel. Vinden drar in i stormfart, ett regn börjar piska däcket, blixtar rasar runt oss och åskan dundrar redigt förbannat. Allt detta inom några sekunder. Vi hinner få ner storseglet innan stormen slår in med full kraft och vågorna sprutar saltvatten över däcket som är superhalt och det lutar som in i helvete.
Denna båt har heller inget mantåg av skönhetsskäl (staket runt båten för att förhindra att man faller i). Så nästa grej som händer gav mig nog den största adrenalinruschen i mitt liv. Kaptenen tar över rodret från mig och beordrar alla att ta hand om förseglet som fortfarande är uppe. Fredrik får i detta ögonblick sin nära-döden-upplevelse och är övertygad om att livskapitlet får sitt slut nu och drar sin tjej som efter omständigheterna ändå verkar helt cool ner under däck, drar på sig alla skyddskläder och flytvästar som går att hitta och sätter sig darrande i ett hörn. Då sköras (slits itu) den 100 tusen euro dyra Genoan (stort försegel) och den långa sönderslitna delen åker livsfarligt över i sjön, under båten och in i rodret. Ok har man ingen motor, inga segel och heller ingen förmåga att styra båten med rodret, då är man FUCKED!
Så jag och amatörtysken kryper på våra fyra över de översvallande vågorna och det piskande regnet över det kantrande glashala fördäcket, håller i oss för kung o fosterland i det vi hittar och börjar dra upp den dyngsura, tunga segelduken samtidigt som det smäller bomber runt om oss, allt för en sista livsinsats. Adrenalinet pumpar nu så hårt i mina ådror att jag är som på det högsta kokainruset det bara går att hitta!
Vi fick upp segelduken, stormen blåste över efter en kvart (som kändes som en evighet). I mitt adrenalinrus går jag ner till Fredrik som är dödsblek och jag skriker helt yr i huvudet ”WHOHOOOO KAN VI INTE GÖRA OM DET DÄR!!” Efter den dagen har han alltid tittat på mig med andra ögon. Tror han officiellt förklarat mig fullkomligt bindgalen.
Allt gick dock bra. Vi riskgalningar fick ett lyckligt slut denna gång. Vi hade en riktig förjävlig mardrömsnatt därefter där ingen förutom mig och Skepparen vågade styra båten genom galna vågor hela natten lång med nästan ingen sömn, men vi kom tillslut fram helskinnade till Kiel. Sov som döda, åkte till Hamburg allihopa, gick ut och festade på Reeperbahn, skrattade så vi kiknade ihop i ett runkporrbås och skålade till vår lycka att vi alla fortfarande var vid liv. För det är så vi kände det efter detta riskfyllda äventyr. Levande. Den bästa känslan i hela världen!
Kramiz – Gino Lundqvist —