En sanslöst intensiv inledande kvart i en enda lång läcker tagning toppas av resterande 75 minuter med hög spänning i en kamp om överlevnad. Filmen ger begreppet rymdfärd en helt ny innebörd och man sitter som klistrad i två timmar.
Astronauterna Ryan Stone och Matt Kowalski är på uppdrag i rymden. Allting går planenligt tills plötsligt en varning hörs från NASA om att spillror från en nyss exploderad rysk satellit är på väg mot dem med hög hastighet. De hinner knappt uppfatta varningen förrän skrotet attackerar och sliter loss Dr Stone som hamnar på drift helt ensam ute i den mörka, tysta oändligheten. Kowalski ger sig ut efter henne i ett vansinnesuppdrag och en kamp mot tiden tar sin början. Storyn är egentligen hyfsat enkel. Det handlar framförallt om just överlevnad, vilket på något sätt också är essensen i att vara människa. Trots förvissad utgång (vi kommer alla dö), kämpar vi mer eller mindre hoppfullt på och lever vidare. För det mesta.
Nu kan knappast vårt vardagliga överlevande jämföras med kampen som pågår i ”Gravity” ovan molnen. Men ändå är den väldigt lättrelaterad, liksom också ångesten och skräcken över att eventuellt behöva dö helt ensam.
Fotot av Emmanuel Lubezki (bakom kameran också i Cuarons ”Children of Men” från 2006) är fullständigt oöverträffligt. Hans kameraföring samarbetar helt friktionsfritt med den digitala tekniken och ger oss otroligt realistiska bilder. Vyerna däruppifrån är alldeles makalösa. Det finns ingenting som felar vad gäller det visuella och jag kan verkligen inte, ens i min vildaste fantasi, begripa hur de lyckats skapa en så verklighetstrogen miljö. Än mindre hur skådespelarna placerats i den, utan att minsta skarv syns någonstans. Den här filmen ska ses på bio för att uppleva den maximalt.
Johan Svensson
info@mensworld.se